Logo: to the web site of the Swedish Defence University

I följande studie undersöks hur offentliga, civila aktörer har hanterat covid-19 pandemin ur ett organisatoriskt perspektiv. Vidare används Brehmers (2013) teoretiska ramverk för att nyansera resultaten av studien. Det finns ett stort antal skillnader och likheter i hur organisationerna valde att organisera sig på, däribland val av organisationsstruktur, beslutsfattande och hur legitimiteten påverkat arbetet. Genom att organisera sig i stabsorganisation ska krishanteringen effektiviseras, men där resultatet av studien visar att valet av stabsutformning påverkar möjligheten till ett enhetligt hanterande. En analys av likheterna och skillnaderna kan ge incitament för hur en framtida krisorganisering kan utvecklas för framtida kriser. Resultatet av studien indikerar att en behovsanpassad stabsstruktur med utgångspunkt i syfte, form och funktion är centralt att utforma för det civila krishanteringssystemet.

In the following study, six public, civil actors and their handling of the COVID-19 pandemic from an organizational perspective are examined. Additionally, Brehmer's (2013) theoretical framework is used to add nuance to the study's findings. There are a large number of differences and similarities in how organizations chose to organize themselves, including choice of organizational structure, decision-making, and how legitimacy has affected their work. By organizing themselves into a staff organization, crisis management should be streamlined, but the results of the study show that the choice of staff format affects the possibility of a unified handling. An analysis of the similarities and differences can provide incentives for how future crisis management can be developed for future crises. The study's results indicate that a needs-oriented staff structure based on purpose, form, and function is central to designing the civil crisis management system.