Denna studie, genomförd på uppdrag av Myndigheten för psykologiskt försvar (MPF), analyserar koranbränningarna i Sverige med särskilt fokus på åren 2020, 2022 och 2023, samt de omfattande säkerhetskonsekvenser som dessa händelser medfört. Syftet är att kartlägga händelseförloppet, analysera de säkerhetsmässiga konsekvenserna och identifiera de internationella narrativ som växt fram kring Sverige. Särskilt fokus ligger på att studera hur statliga aktörer som Ryssland, Kina och Iran har exploaterat koranbränningarna i syfte att underminera Sveriges internationella anseende. Studien kompletterar Försvarshögskolans tidigare kartläggning av LVU-kampanjen genom att belysa hur statligt orkestrerade påverkanskampanjer tar sig uttryck i ett nytt och skärpt sammanhang.
Det övergripande syftet med studien är att bidra med fördjupad kunskap om hur statliga aktörer har försökt påverka Sverige och svenska intressen genom att exploatera koranbränningarna. Mer specifikt analyseras hur statsstödda narrativ om Sverige har utformats och spridits i den internationella informationsmiljön. Studien besvarar följande centrala frågeställningar:
- Vilka nyckelhändelser har format samtalsklimatet om Sverige i relation till koranbränningarna?
- Vilka statliga och icke-statliga aktörer har varit framträdande i detta sammanhang?
- Vilka narrativ om Sverige har spridits i informationsmiljön?
- Hur har koranbränningarna bidragit till ett försämrat säkerhetsläge, inklusive bojkottuppmaningar, våldshandlingar och terrorhot?
Studien visar att koranbränningarna – särskilt de iscensatta av personer som Salwan Momika och Rasmus Paludan – fungerade som en katalysator för såväl inhemsk som internationell polarisering. Det som började som lokala provokationer utvecklades snabbt till internationella spänningar, med konsekvenser i form av diplomatiska konflikter, angrepp mot svenska intressen utomlands och en höjd terrorhotnivå mot Sverige. Genom en systematisk kartläggning av händelseförloppet och en detaljerad tidslinje utgör studien ett viktigt tillskott för en mer sammanhållen och empiriskt grundad förståelse av hur koranbränningarna instrumentaliseras i otillbörlig informationspåverkan.
De dominerande narrativen framställde Sverige som ett islamfientligt och intolerant samhälle, präglat av strukturell rasism, vilket förstärktes av både icke-statliga och statliga aktörer. Vidare identifierar studien framträdande narrativ som att yttrandefriheten används som en täckmantel för islamofobi och kränkningar av muslimer. I narrativen framställs koranbränningarna som ett hatbrott som rättfärdigar repressalier samt att den svenska staten skyddar och aktivt möjliggör provokativa handlingar mot islam. Koranbränningarna synliggjorde konflikten mellan försvar av yttrandefrihet och religiös respekt, där islam beskrevs som ett hot mot västerländska värden. Denna inramning mobiliserade stöd bland vissa grupper men väckte starka motreaktioner globalt. Statliga aktörer utnyttjade dessa narrativ för att driva sina egna agendor.
Studien analyserar hur främmande makt, specifikt Ryssland, Kina och Iran, har utnyttjat koranbränningarna i Sverige 2020–2023 för att främja sina utrikespolitiska mål. Genom att använda strategiska narrativ, desinformation, diplomatiska åtgärder och digitala verktyg har dessa stater exploaterat händelserna för att destabilisera Sverige, påverka geopolitiska processer och stärka sin egen internationella ställning. Förutom Ryssland, Kina och Iran har författarna även valt att inkludera Turkiet i studien, eftersom landet enligt Svenska institutet utmärkt sig genom särskilt omfattande medierapportering och starkt engagemang för koranbränningarna.
Ryssland utnyttjade koranbränningarna i Sverige som en del i en bredare informationspåverkanskampanj med målet att förstärka bilden av västvärldens moraliska förfall och underminera förtroendet för demokratiska institutioner. Genom statligt styrda medier och diplomatiska uttalanden framställdes Sverige som ett islamfientligt land som kränker religiösa känslor och ignorerar minoriteters rättigheter. Koranbränningarna vävdes samtidigt in i en större geopolitisk strategi där Ryssland sökte fördjupa sociala och religiösa motsättningar i Sverige och Europa, försvåra Sveriges Natoansökan genom att spela på Turkiets motstånd, samt positionera sig som försvarare av traditionella värderingar i kontrast till vad som utmålades som västlig dekadens. Denna strategi syftade ytterst till att destabilisera Sverige och försvaga sammanhållningen inom både EU och Nato.
Kina exploaterade koranbränningarna i Sverige för att profilera sig som en försvarare av religiös mångfald och kulturell respekt – i skarp kontrast till den egna repressiva behandlingen av uigurer och andra muslimska minoriteter. Genom statligt kontrollerade medier fördömde Kina Sverige för "islamofobi" och placerade händelserna inom ett bredare narrativ som syftade till att utmana västerländsk hegemoni. Sverige framställdes som en del av en västlig agenda riktad mot muslimska samhällen, ett budskap som fann visst gehör i delar av Mellanöstern och Asien. Denna retoriska strategi tjänade flera syften: att stärka relationerna med muslimska länder i linje med Kinas ambitioner inom “Belt and Road”-initiativet, att avleda uppmärksamhet från internationell kritik av Kinas människorättsbrott, samt att positionera landet som en global förespråkare för kulturell mångfald och antikoloniala värderingar.
Iran utnyttjade koranbränningarna i Sverige för att mobilisera shiamuslimska grupper och stärka sin position som islams främsta försvarare. Genom Islamiska revolutionsgardet (IRGC) och statliga mediekanaler som IRNA och Press TV spreds ett narrativ där Sverige framställdes som en del av en "sionistisk-västerländsk konspiration" riktad mot muslimer. Händelserna integrerades i en bredare anti-västerländsk retorik, som förstärktes av Ayatolla Khameneis uttalanden där förövarna kallades "kriminella" förtjänta av "det strängaste straffet". Iran kombinerade denna propaganda med mobilisering av shiamuslimska nätverk och cyberoperationer, bland annat ett uppmärksammat dataintrång 2024, i syfte att sprida anti-svenska budskap och uppmana till hämnd. Regimen gav även indirekt stöd till angrepp mot svenska diplomatiska mål, såsom när anhängare till shialedaren Muqtada al-Sadr stormade Sveriges ambassad i Bagdad. Genom denna flerfrontsstrategi sökte Iran dels stärka sin legitimitet som ledare för den shiamuslimska världen, dels destabilisera Sverige genom att elda på religiösa motsättningar och öka risken för våld. Samtidigt användes narrativet för att försvaga västvärldens inflytande i Mellanöstern genom att placera Sverige i en påstått islamfientlig och imperialistisk kontext.
Turkiet exploaterade koranbränningarna som ett strategiskt verktyg för att stärka sitt geopolitiska inflytande, särskilt i samband med Sveriges ansökan om Natomedlemskap. Genom statliga medier och institutioner som Direktoratet för religiösa frågor (Diyanet) profilerade sig Turkiet som en global försvarare av muslimska rättigheter. Koranbränningarna framställdes som hatbrott och uttryck för islamofobi, och kopplades direkt till Turkiets krav på att Sverige skulle utlämna kurdiska aktivister och fördjupa det bilaterala säkerhetssamarbetet. Samtidigt mobiliserade Turkiet sin omfattande diaspora i Europa – cirka fem miljoner personer – genom organ som Direktoratet för turkar i utlandet (YTB), med målet att identifiera och rapportera islamofobiska incidenter, påverka opinionen och utöva diplomatisk press. Turkiska medier förstärkte detta genom att kritisera Sveriges yttrandefrihetslagstiftning och lyfta fram Turkiets roll som muslimsk beskyddare. President Erdoğan hotade uttryckligen att blockera Sveriges Natomedlemskap om koranbränningarna inte stoppades. Denna samordnade strategi syftade till att öka Turkiets förhandlingsmakt inom Nato, stärka Erdoğans inrikespolitiska stöd genom religiöst färgad retorik, och befästa Turkiets position som regional stormakt och företrädare för den muslimska världen.
Främmande makt spelade således en avgörande roll i att förstärka och exploatera koranbränningarna i syfte att främja egna geopolitiska intressen. Genom digitala plattformar och statskontrollerade mediekanaler spreds strategiskt utformade narrativ med bred internationell räckvidd och starkt polariserande effekt. Studien visar att dessa narrativ medvetet konstruerades för att exploatera religiösa och kulturella motsättningar, vilket gjorde koranbränningarna till ett effektivt verktyg för otillbörlig informationspåverkan. Sveriges yttrandefrihetslagstiftning utnyttjades som en sårbarhet, där den användes som hävstång för att underblåsa splittring och öka det säkerhetspolitiska trycket mot landet.
Koranbränningarna illustrerar hur lokala handlingar i en digitaliserad och geopolitisk kontext snabbt kan trappas upp till internationella kriser. Studien visar att strategiskt utformade narrativ, drivna av främmande makter, inte bara påverkar opinioner utan konkretiseras i form av säkerhetshot som terrordåd, attacker mot diplomatiska mål och ökade spänningar mellan stater. Till skillnad från LVU-kampanjen var koranbränningarna mer explosiva i sin verkan, just på grund av deras starka religiösa laddning – en symbolik som gjorde dem särskilt mottagliga för exploatering i påverkansoperationer.
För att motverka framtida kriser rekommenderar studien att Sverige bör kombinera lokal dialog, utbildning, säkerhetsåtgärder och offensiv kommunikation med förebyggande diplomati för att motverka polarisering och säkerhetshot. En koordinerad, språk- och kulturanpassad strategi är avgörande för att skydda Sveriges anseende och demokratiska värderingar mot exploatering av fientliga aktörer.
Stockholm: Försvarshögskolan (FHS), 2025. , p. 233