Logo: to the web site of the Swedish Defence University

Under det kalla kriget byggde Sverige upp ett omfattande totalförsvar med såväl en militär som en civil befälhavare. Efter murens fall har dock den svenska krisledningsmodellen ändrats och kan i dag anses annorlunda jämfört med många andra länder. Den svenska modellen bygger i mångt och mycket på tre ledningsnivåer (lokal, regional och nationell) med ett flertal aktörer som i princip inte har någon bestämmanderätt över andra. Detta innebär att en organisation med mandat att leda andra myndigheter inte finns. Med hjälp av ansvars-, likhets- och närhetsprinciperna ska myndigheterna enbart samordna genom samverkan. 

Under COVID-19 ställdes den svenska krisledningsmodellen på sin spetts kopplat till den nationella kris som pandemin utgjorde. Det har under pandemin riktats kritik mot principerna och regeringens förmåga att ansvara för det centrala ledarskapet vad gäller krisledning. Frågor om krisledningens grundprinciper och regeringens centrala ledarskap täckte krisledningsbehovet, hur det ledarskapet bedrevs samt om det var effektivt har därför diskuterats.

Uppsatsens resultat påvisar att det svenska krisledningssystemet, dess egenheter och förmåga att hantera en stor nationell kris haft vissa utmaningar. Ansvarsprincipen har stundtals begränsat vissa myndigheters agerande och regeringen valde att inte axla det centrala ledarskapet då en underställd myndighet valde att inte agera. Studien föreslår bland annat att en så kallad försiktighetsprincip bör införas, att lagrummet ändras så det ger centralmakten större befogenheter i kriser samt att landets myndigheter inordnas geografiskt på ett likartat sätt.