Logo: to the web site of the Swedish Defence University

Totalförsvarets upprustning har medfört utökade krav på kommuners civila försvarsförmåga, med fokus på kris- och krigsberedskap. Styrningens inverkan på svenska kommuners krisberedskap och dess förmåga är tämligen outforskat. Syftet med denna kvalitativa studie är att erhålla en förståelse för kommunal krisberedskap i större offentliga organisationer med decentraliserad styrning. Utifrån tio semistrukturerade intervjuer med medarbetare och chefer i Stockholms kommun undersöktes uppfattningar om hur kommunen formar sin krisberedskap och dess förmåga utifrån styrning. Empirin analyserades genom abduktiv tematisk analys. Resultatet påvisade att utmaningar kunde relateras till kommunens decentraliserade organisationsmodell, styrdokument, byråkrati, ledarskap, informationsvägar och kapacitetsbyggande insatser. Osäkerhet utifrån otydliga prioriteringar, beredskapsroller, lagar och budgetanslag var några exempel. De två sistnämnda uppfattas motverka långsiktig beredskap. Indirekt ledarskap bedöms ha en betydande inverkan på krisberedskapskulturen medan tolkningsutrymmet i styrdokument försvårar en likställd kommunövergripande krisberedskapsförmåga. Externa samverkanskanaler, stora resurstillgångar, omställningsförmåga, enhetliga arbetssätt och lokal erfarenhet av krishantering upplevs emellertid bidra till organisatorisk resiliens. Studien påvisar en paradox mellan decentraliserad och centraliserad styrning där en kombination och balans av de båda tycks vara gynnsam. Recentralisering tros underlätta den kommunövergripande beredskapsutvecklingen, men på bekostnad av dynamisk lokal krisledningsförmåga och minskad demokrati.

The rebuilding of the total defense has led to increased demands on municipalities' civil defense capabilities, with focus on crisis and war preparedness. The impact of governance on Swedish municipalities' crisis preparedness and their capability is relatively unexplored. The purpose of this qualitative study is to gain an understanding of municipal crisis preparedness in larger public organizations with decentralized governance. Based on ten semi-structured interviews with employees and managers in the municipality of Stockholm, employees' perceptions of how the municipality shapes its crisis preparedness and capability were examined, based on governance. The empirical analysis was conducted through abductive thematic analysis. The results showed that challenges could be related to the municipality's decentralized organizational model, governing documents, bureaucracy, leadership, information routes and capacity-building efforts. Uncertainty based on unclear priorities, preparedness-roles, laws and budget allocations are some examples. The last two mentioned are perceived to counteract long-term preparedness. Indirect leadership is considered to have a significant impact on the crisis preparedness culture, while the room for interpretation of policy documents makes it difficult to achieve an equal cross-municipality crisis preparedness capability. However, external collaboration networks, large resource assets, adaptability, uniform working methods and local experience of crisis management are perceived to contribute to organizational resilience. The study demonstrates a paradox between decentralized and centralized governance where a combination and balance of both seems to be favorable. Recentralization might facilitate the development of cross-municipality preparedness, at the expense of dynamic local crisis management capability and less democracy.