Logo: to the web site of the Swedish Defence University

Syftet med denna studie är att analysera hur räddningstjänstens centralisering påverkar kommunal resiliens, med fokus på spänningen mellan nationella krav på enhetlighet och kommunalt ansvar för lokal anpassning. Genom en kvalitativ metod, med dokumentanalys och intervjuer, används Bruneaus resiliensramverk för att undersöka hur systemkapaciteter som robusthet, redundans, rådighet och rapiditet omsätts i praktiken.

Resultaten visar att räddningsledningssystemet är robust och har god redundans på systemnivå, men att dessa kapaciteter inte fullt ut integreras i kommunal krishantering, särskilt i små kommuner som Trosa. Den mest kritiska begränsningen är kommunens rådighet över resurser och prioriteringar vid samtidiga händelser, samt bristande samordning mellan räddningstjänst och kommunal krisledning.

Rapiditeten i räddningstjänstens agerande är hög, men ofta i otakt med kommunens processer, vilket kan försvåra effektiv samverkan i kris. Studien visar att resiliens är en relationell egenskap som kräver integrerad styrning över organisatoriska nivåer. Praktiskt innebär detta att tydligare gränssnitt och samverkansrutiner behöver utvecklas för att stärka lokal resiliens och minska ojämlikheter mellan kommuner. 

Studiens bidrag är en förståelse för hur organisatorisk rådighet och integration är avgörande för att omsätta systemkapaciteter till faktisk krishanteringsförmåga på lokal nivå.