Denna uppsats syftar till att testa hur väl Henåker och Thunholms idealmodell för taktisk seger kan förklara framgångar i både moderna och historiska militära konflikter. I denna studie har en teoriprövande fallstudiedesign använts. Målet är att utvärdera modellens användbarhet och relevans i olika krigföringsmiljöer genom en analys av Andra Nagorno-Karabach-kriget 2020 och slaget vid Suomussalmi under finska vinterkriget 1940. Genom att inkludera både ett modernt och ett historiskt fall undersöker uppsatsen hur väl modellen fungerar under olika teknologiska förhållanden. Jämförelsen gör det möjligt att analysera om modellens principer är tidlösa eller om de behöver justeras för att möta nya krigsförutsättningar. Teorier om hur seger uppnås på taktisk nivå bygger på studier och praktisk erfarenhet, men då krigföringen ständigt utvecklas, särskilt med teknologiska framsteg, finns ett behov av att kontinuerligt pröva och förbättra dessa teorier. Analysens resultat visar att modellen till stor del kan förklara framgångar i både moderna och historiska konflikter, där de flesta av modellens ingående sekvenser kunde identifieras som bidragande till seger.