Sedan dagen då flygplanet började användas som ett vapen i krig har det funnits ett behov av att skydda flygstridskrafter från att bli bekämpade under tiden de befinner sig på marken. Skyddsåtgärder som till exempel fortifikatoriska skydd medför en hög kostnad, vilket kan begränsa många länders möjligheter att skapa skydd. En mindre kostsam åtgärd är spridning av flygstridskrafter. Denna studie har därför syftat till att undersöka om spridning är en effektiv skyddsåtgärd mot dagens komplexa hotbild, samt undersöka om teorier om spridning fortfarande är relevanta.
För att besvara studiens syfte genomfördes fallstudier på kriget i Ukraina samt Operation Focus. Studiens resultat är att spridningsteorier fortfarande är relevanta trots dagens komplexa hotbild, även om de är i behov av en modernisering. Studien påvisar också att spridning av flygstridskrafter är en effektiv skyddsåtgärd genom att det försvårar för motståndaren att lokalisera flygstridskrafterna, samt bidrar till en ökad kostnad för det anfallande landet. Spridningskonceptet bidrar därmed till att begränsa motståndarens möjligheter att uppnå luftherravälde eller luftöverlägsenhet. Avsaknad av fientligt luftherravälde bidrar till ökade möjligheter till att genomföra egna luftförsvarsoperationer samt understöd till markförband.