Utvecklingen av manöverkrigföring och principen om kombinerad bekämpning har pågått under flera hundra år, om inte flera tusen. När flygförbanden utvecklades uppstod revolutionerande möjligheter att utveckla både hastighet och verkan över stora ytor på kort tid. Teorier om detta har vidareutvecklats under kalla kriget till att omfatta manöverkrigföring med kombinerad bekämpning i allmänhet och mellan markförband och flygförband i synnerhet. Trots detta har det genomförts operationer med misslyckade resultat.
Denna studie syftar till att, genom en teoriprövande fallstudie, undersöka förklaringsvärdet av Robert Leonhards teori om manöverkrigföring med kombinerad bekämpning mellan markförband och flygförband inom det amerikanska försvaret i moderna krig. I denna studie går jag in på hur Leonhard definierar manöverkrigföring, hur tillämpningen av hans principer om kombinerad bekämpning kan tolkas samt prövar detta i en fallstudie gjord på Operation Anaconda, 2001 och Operation Cobra II, 2003. Resultatet visar tydligt på att respektlöshet mot vedertagna teorier och gamla sanningar står sig dyrt i dagens militära operationer och att detta samtidigt påvisar att Leonhards teori fortfarande är gällande.