Logotyp: till Försvarshögskolans hemsida

I Sverige har det sedan händelserna i Ådalen 1931, då fem civila dog för militärens kulor, varit en grundläggande princip att militären inte ska användas för att upprätthålla landets inre säkerhet och ordning. Under 2000-talet har den principen frångåtts i lagstiftning och i den politiska debatten indikeras att det är försämrade interna hotbilder som påverkat politikens syn på användningen av det militära maktmedlet. 

Syftet med undersökningen är att beskriva och öka förståelsen för förhållandet mellan förändrade interna hotbilder och synen på användningen av militären i Sverige. Fallstudien genomförs som en kvalitativ textanalys där officiella dokument från regering och riksdag utgör fallets empiri. Analysen fokuserar på tre olika tidsperioder som jämförs sinsemellan i syfte att kunna identifiera eventuella förändringar. 

Undersökningens resultat visar en motsättning mellan grundprincipen att inte använda militären mot den egna befolkningen å ena sidan och ett effektivt nyttjande av samhällets resurser å andra sidan. Förhållandet mellan förändringar av interna hotbilder och synen på användningen av det militära maktmedlet förefaller att i någon mån påverkas av den motsättningen. Den viktigaste slutsatsen gäller användningen av det militära maktmedlet i den del det avser sådant stöd till polisen som kan innebära utövande av våld eller tvång mot den egna befolkningen. Huruvida Försvarsmakten ska komma på tal för sådana uppgifter förefaller vara en fråga lika mycket eller mer om polisens förmåga att själv hantera interna hot än det är en lämplighetsbedömning utifrån uppdelningen av våldsmonopolet.