Logotyp: till Försvarshögskolans hemsida

Denna studie undersöker hur samverkan inom krisberedskap och totalförsvar organiseras och upplevs i glesbygdsregioner i norra Sverige, samt vilka faktorer aktörer beskriver som avgörande för en fungerande samverkan.

Studien genomfördes som en kvalitativ studie med induktiv ansats, där åtta semistrukturerade intervjuer genomfördes med aktörer verksamma inom säkerhetsnätverk i Norrbotten. Materialet analyserades genom tematisk analys utifrån Braun och Clarkes (2006) metod, och Whelans (2017) modell för säkerhetsnätverk valdes som teoretiskt ramverk efter genomförandet av intervjuerna. Resultaten visar att samverkan i norra Sverige i hög grad vilar på personliga relationer och informella nätverk snarare än formella strukturer. Aktörerna strävar mot djup samverkan i Whelans mening, men glesbygdens strukturella förutsättningar, med långa avstånd, begränsade resurser och utbrett personberoende, gör att denna nivå inte alltid uppnås stabilt. Glesbygden framträder som både en utmaning och en resurs, där lokal sammanhållning, platsbaserad kunskap och en stark beredskapskultur utgör tillgångar som saknas på andra platser i landet. Pandemin och det förändrade säkerhetspolitiska läget lyfts fram som vändpunkter som påverkat hur samverkan organiseras i regionen. Studien bidrar teoretiskt genom att lyfta fram plats som en analytisk dimension som hittills underbetonats i samverkansforskningen. Eftersom all samverkan äger rum i ett specifikt geografiskt och socialt sammanhang riskerar vi, oavsett kontext att missa avgörande förklaringsfaktorer när platsperspektivet utelämnas. Glesbygdskontexten synliggör detta särskilt tydligt, men implikationerna sträcker sig längre än så.