Logo: to the web site of the Swedish Defence University

Hamas has evolved from a Muslim Brotherhood-rooted social-religious movement into a hybrid actor that governs, polices society, and wages organized violence. The October 7, 2023, terrorist attack marked a watershed for Israel and the world. Against that backdrop, this article maps how Hamas thinks, operates, fights, and governs—from its origins to the present—showing how a religious structure and social-welfare dawa network hardened into an organized war machine. Based on first-hand interviews with senior figures, including its founder Sheikh Ahmed Yassin, it details the ideology, organizational architecture, and decision-making that drive both the dawa apparatus and the Izz al-Din al-Qassam Brigades. The analysis tracks pivotal inflection points—from the First Intifada and Marj al-Zuhr deportations through Gaza’s 2007 takeover, successive wars, and Iranian/Hezbollah backing—to October 7. It concludes by assessing Hamas’ degraded yet durable capabilities, internal factional dynamics, and implications for Gaza’s ‘day after.’

Denna studie, genomförd på uppdrag av Myndigheten för psykologiskt försvar (MPF), analyserar koranbränningarna i Sverige med särskilt fokus på åren 2020, 2022 och 2023, samt de omfattande säkerhetskonsekvenser som dessa händelser medfört. Syftet är att kartlägga händelseförloppet, analysera de säkerhetsmässiga konsekvenserna och identifiera de internationella narrativ som växt fram kring Sverige. Särskilt fokus ligger på att studera hur statliga aktörer som Ryssland, Kina och Iran har exploaterat koranbränningarna i syfte att underminera Sveriges internationella anseende. Studien kompletterar Försvarshögskolans tidigare kartläggning av LVU-kampanjen genom att belysa hur statligt orkestrerade påverkanskampanjer tar sig uttryck i ett nytt och skärpt sammanhang.

Det övergripande syftet med studien är att bidra med fördjupad kunskap om hur statliga aktörer har försökt påverka Sverige och svenska intressen genom att exploatera koranbränningarna. Mer specifikt analyseras hur statsstödda narrativ om Sverige har utformats och spridits i den internationella informationsmiljön. Studien besvarar följande centrala frågeställningar:

- Vilka nyckelhändelser har format samtalsklimatet om Sverige i relation till koranbränningarna?

- Vilka statliga och icke-statliga aktörer har varit framträdande i detta sammanhang?

- Vilka narrativ om Sverige har spridits i informationsmiljön?

- Hur har koranbränningarna bidragit till ett försämrat säkerhetsläge, inklusive bojkottuppmaningar, våldshandlingar och terrorhot?

Studien visar att koranbränningarna – särskilt de iscensatta av personer som Salwan Momika och Rasmus Paludan – fungerade som en katalysator för såväl inhemsk som internationell polarisering. Det som började som lokala provokationer utvecklades snabbt till internationella spänningar, med konsekvenser i form av diplomatiska konflikter, angrepp mot svenska intressen utomlands och en höjd terrorhotnivå mot Sverige. Genom en systematisk kartläggning av händelseförloppet och en detaljerad tidslinje utgör studien ett viktigt tillskott för en mer sammanhållen och empiriskt grundad förståelse av hur koranbränningarna instrumentaliseras i otillbörlig informationspåverkan.

De dominerande narrativen framställde Sverige som ett islamfientligt och intolerant samhälle, präglat av strukturell rasism, vilket förstärktes av både icke-statliga och statliga aktörer. Vidare identifierar studien framträdande narrativ som att yttrandefriheten används som en täckmantel för islamofobi och kränkningar av muslimer. I narrativen framställs koranbränningarna som ett hatbrott som rättfärdigar repressalier samt att den svenska staten skyddar och aktivt möjliggör provokativa handlingar mot islam. Koranbränningarna synliggjorde konflikten mellan försvar av yttrandefrihet och religiös respekt, där islam beskrevs som ett hot mot västerländska värden. Denna inramning mobiliserade stöd bland vissa grupper men väckte starka motreaktioner globalt. Statliga aktörer utnyttjade dessa narrativ för att driva sina egna agendor.

Studien analyserar hur främmande makt, specifikt Ryssland, Kina och Iran, har utnyttjat koranbränningarna i Sverige 2020–2023 för att främja sina utrikespolitiska mål. Genom att använda strategiska narrativ, desinformation, diplomatiska åtgärder och digitala verktyg har dessa stater exploaterat händelserna för att destabilisera Sverige, påverka geopolitiska processer och stärka sin egen internationella ställning. Förutom Ryssland, Kina och Iran har författarna även valt att inkludera Turkiet i studien, eftersom landet enligt Svenska institutet utmärkt sig genom särskilt omfattande medierapportering och starkt engagemang för koranbränningarna.

Ryssland utnyttjade koranbränningarna i Sverige som en del i en bredare informationspåverkanskampanj med målet att förstärka bilden av västvärldens moraliska förfall och underminera förtroendet för demokratiska institutioner. Genom statligt styrda medier och diplomatiska uttalanden framställdes Sverige som ett islamfientligt land som kränker religiösa känslor och ignorerar minoriteters rättigheter. Koranbränningarna vävdes samtidigt in i en större geopolitisk strategi där Ryssland sökte fördjupa sociala och religiösa motsättningar i Sverige och Europa, försvåra Sveriges Natoansökan genom att spela på Turkiets motstånd, samt positionera sig som försvarare av traditionella värderingar i kontrast till vad som utmålades som västlig dekadens. Denna strategi syftade ytterst till att destabilisera Sverige och försvaga sammanhållningen inom både EU och Nato.

Kina exploaterade koranbränningarna i Sverige för att profilera sig som en försvarare av religiös mångfald och kulturell respekt – i skarp kontrast till den egna repressiva behandlingen av uigurer och andra muslimska minoriteter. Genom statligt kontrollerade medier fördömde Kina Sverige för "islamofobi" och placerade händelserna inom ett bredare narrativ som syftade till att utmana västerländsk hegemoni. Sverige framställdes som en del av en västlig agenda riktad mot muslimska samhällen, ett budskap som fann visst gehör i delar av Mellanöstern och Asien. Denna retoriska strategi tjänade flera syften: att stärka relationerna med muslimska länder i linje med Kinas ambitioner inom “Belt and Road”-initiativet, att avleda uppmärksamhet från internationell kritik av Kinas människorättsbrott, samt att positionera landet som en global förespråkare för kulturell mångfald och antikoloniala värderingar.

Iran utnyttjade koranbränningarna i Sverige för att mobilisera shiamuslimska grupper och stärka sin position som islams främsta försvarare. Genom Islamiska revolutionsgardet (IRGC) och statliga mediekanaler som IRNA och Press TV spreds ett narrativ där Sverige framställdes som en del av en "sionistisk-västerländsk konspiration" riktad mot muslimer. Händelserna integrerades i en bredare anti-västerländsk retorik, som förstärktes av Ayatolla Khameneis uttalanden där förövarna kallades "kriminella" förtjänta av "det strängaste straffet". Iran kombinerade denna propaganda med mobilisering av shiamuslimska nätverk och cyberoperationer, bland annat ett uppmärksammat dataintrång 2024, i syfte att sprida anti-svenska budskap och uppmana till hämnd. Regimen gav även indirekt stöd till angrepp mot svenska diplomatiska mål, såsom när anhängare till shialedaren Muqtada al-Sadr stormade Sveriges ambassad i Bagdad. Genom denna flerfrontsstrategi sökte Iran dels stärka sin legitimitet som ledare för den shiamuslimska världen, dels destabilisera Sverige genom att elda på religiösa motsättningar och öka risken för våld. Samtidigt användes narrativet för att försvaga västvärldens inflytande i Mellanöstern genom att placera Sverige i en påstått islamfientlig och imperialistisk kontext.

Turkiet exploaterade koranbränningarna som ett strategiskt verktyg för att stärka sitt geopolitiska inflytande, särskilt i samband med Sveriges ansökan om Natomedlemskap. Genom statliga medier och institutioner som Direktoratet för religiösa frågor (Diyanet) profilerade sig Turkiet som en global försvarare av muslimska rättigheter. Koranbränningarna framställdes som hatbrott och uttryck för islamofobi, och kopplades direkt till Turkiets krav på att Sverige skulle utlämna kurdiska aktivister och fördjupa det bilaterala säkerhetssamarbetet. Samtidigt mobiliserade Turkiet sin omfattande diaspora i Europa – cirka fem miljoner personer – genom organ som Direktoratet för turkar i utlandet (YTB), med målet att identifiera och rapportera islamofobiska incidenter, påverka opinionen och utöva diplomatisk press. Turkiska medier förstärkte detta genom att kritisera Sveriges yttrandefrihetslagstiftning och lyfta fram Turkiets roll som muslimsk beskyddare. President Erdoğan hotade uttryckligen att blockera Sveriges Natomedlemskap om koranbränningarna inte stoppades. Denna samordnade strategi syftade till att öka Turkiets förhandlingsmakt inom Nato, stärka Erdoğans inrikespolitiska stöd genom religiöst färgad retorik, och befästa Turkiets position som regional stormakt och företrädare för den muslimska världen.

Främmande makt spelade således en avgörande roll i att förstärka och exploatera koranbränningarna i syfte att främja egna geopolitiska intressen. Genom digitala plattformar och statskontrollerade mediekanaler spreds strategiskt utformade narrativ med bred internationell räckvidd och starkt polariserande effekt. Studien visar att dessa narrativ medvetet konstruerades för att exploatera religiösa och kulturella motsättningar, vilket gjorde koranbränningarna till ett effektivt verktyg för otillbörlig informationspåverkan. Sveriges yttrandefrihetslagstiftning utnyttjades som en sårbarhet, där den användes som hävstång för att underblåsa splittring och öka det säkerhetspolitiska trycket mot landet.

Koranbränningarna illustrerar hur lokala handlingar i en digitaliserad och geopolitisk kontext snabbt kan trappas upp till internationella kriser. Studien visar att strategiskt utformade narrativ, drivna av främmande makter, inte bara påverkar opinioner utan konkretiseras i form av säkerhetshot som terrordåd, attacker mot diplomatiska mål och ökade spänningar mellan stater. Till skillnad från LVU-kampanjen var koranbränningarna mer explosiva i sin verkan, just på grund av deras starka religiösa laddning – en symbolik som gjorde dem särskilt mottagliga för exploatering i påverkansoperationer.

För att motverka framtida kriser rekommenderar studien att Sverige bör kombinera lokal dialog, utbildning, säkerhetsåtgärder och offensiv kommunikation med förebyggande diplomati för att motverka polarisering och säkerhetshot. En koordinerad, språk- och kulturanpassad strategi är avgörande för att skydda Sveriges anseende och demokratiska värderingar mot exploatering av fientliga aktörer.

Distrust towards Swedish public authorities, the judiciary, and various forms of municipal activities – including social services – is not a new phenomenon in Sweden and has been particularly noted in relation to so-called socially vulnerable areas. The issue of the role of social services has also been exploited within radical Islamist circles, both nationally and internationally. In early 2022, attention was drawn to a malign information influence campaign in relation to the Swedish social services as well as the Care of Young Persons Act (LVU), which claimed, among other things, that the Swedish social services kidnap children and particularly target children of foreign origin and Muslim faith. Several different actors in Sweden initially united on social media and through in-person demonstrations, and soon thereafter the issue took on an extensive international dimension. This would later evolve into what has been called the largest information influence campaign Sweden has ever faced. In the wake of this campaign, hostility and threats have been directed against Swedish public institutions and individual social welfare officers and calls for violence and terrorist attacks have been made. Furthermore, it has been noted that actors with links to radical Islamist milieus – some violent – also have promoted and spread such narratives.

The following study presents a chronological account of the origins and development of the so-called LVU campaign, both in Sweden and internationally, as well as the links between these dimensions. The study's empirical material consists mainly of content from freely available social media, with a particular focus on Twitter, Facebook, and YouTube, and is based, among other things, on a daily review of a number of prominent foreign Arabic- and Turkish-language accounts – both prior to the emergence of the campaign, in 2021, as well as during its immense development in 2022. In addition to this chronological account, a narrative analysis of key themes and narratives that have emerged has also been carried out. Finally, a quantitative account of the spread of the campaign and the issue on social media is also presented, based on aggregated data from the Swedish Institute (SI). The study thus takes a holistic approach to the multiple parallel dimensions of the so-called LVU campaign, with a particular focus on domestic–international links related to information influence activities by non-state actors.

The study shows that this malign information influence campaign cannot be regarded as a distinctly foreign phenomenon, but that the Swedish and international dimensions are intertwined. The basis for the subsequent spread of the LVU issue had already been initiated in Sweden as early as the summer of 2021, with the establishment of the Swedish protest movement. Subsequent widespread international coverage of the issue can be attributed to several factors. One central aspect is the constant social media interaction established between Swedish actors and the most influential actor internationally. That is, Moustafa El-Sharqawy, better known by his username, Shuoun Islamiya. This interaction began as early as late 2021, before the campaign and the issue went viral. Since then, El-Sharqawy has continuously highlighted the LVU-issue along with a large number of specific Swedish cases, which have also been used by influential foreign actors and media outlets.

The fact that several foreign individuals and organisations, with millions of social media followers, have elected to become engaged in this issue and to place so much emphasis on it has also been an important factor in the scope and staying power of the campaign and the issue. These actorsinclude a number of preachers and religious umbrella organisations, also giving the campaign and the issue considerable weight and legitimacy. These actors have also jointly formulated proposals and made demands for specific measures, including through an international petition. Furthermore, extensive and continuous foreign media coverage has also given the issue further legitimacy and dissemination.

Another important aspect to bear in mind, with regard to the emergence and development of the LVU issue, is the almost total absence of counter forces opposing the disinformation and narratives being promoted and disseminated internationally. While certain actors have sought to respond to the disinformation and false claims circulating online, the sheer volume of content and disinformation has crowded out several good attempts to constitute a positive counterbalance and to communicate accurate information. Several of the actors pushing back against the disinformation have also been subjected to extensive hostility and threats, including representatives of Swedish Muslim organisations and congregations. In this context, it is important to emphasise that Swedish Muslim representatives have not been participating in the campaign but have instead distanced themselves from it and condemned it.

However, the LVU issue and its appeal have not emerged in a vacuum but must be seen and understood in relation to certain vulnerabilities and areas of conflict that exist in Swedish society. This includes mistrust and lack of confidence in Swedish public institutions and the exercise of official authority, as well as an inherent clash of values, such as cultural and religious expectations conflicting with legal principles in a democratic society regarding individual rights and freedoms – particularly concerning children's rights. These vulnerabilities and areas of conflict have been strategically exploited by several national and international actors to promote an overall strategic narrative and to put pressure on Swedish public administration.

The so-called LVU campaign, coupled with the Qur’an burnings of 2022 and 2023, has generated a new and intensified threat both within and against Sweden. This campaign, along with its associated issues, has resurfaced in waves, with events such as the Russian invasion of Ukraine causing significant interruptions. However, the issue has clearly never completely disappeared, and we therefore cannot expect it to disappear in the near future. Instead, it is likely to reemerge in different forms and with varying degrees of intensity.

Withstanding such a phenomenon requires more than preventive measures against disinformation, nor is it sufficient to simply provide accurate information. Rather, extensive confidence-building measures are also required, which should take place in direct person-to-person contact between residents, on the one hand, and national and local government on the other. This also includes a need for greater knowledge and expertise on the part of officials regarding, for example, cultural and religious norms and values. This is required to improve their understanding of residents whom they encounter in their day-to-day social work. As such, it is important to address the underlying vulnerabilities and conflict areas that exist in Swedish society, and which form a basis for enabling such a campaign to take hold. To exclusively seek to counter disinformation, without devoting resources to long-term prevention and confidence-building efforts, would otherwise constitute an illustrative example of focusing solely on the symptoms rather than the underlying causes of the threats and challenges we face today. This will require coordinated action from Swedish public authorities and municipalities at a completely different level than is presently the case.

Förekomsten av misstro gentemot svenska myndigheter, rättsväsendet, och olika former av kommunal verksamhet – som exempelvis socialtjänsten – är inte något nytt fenomen i en svensk kontext, och har särskilt uppmärksammats i relation till utsatta områden. Frågan om socialtjänstens roll har också exploaterats inom radikalislamistiska miljöer – både nationellt och internationellt. I början av år 2022 uppmärksammades en otillbörlig informations-påverkanskampanj i relation till just den svenska socialtjänsten samt Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU), som bland annat gjorde gällande att den svenska socialtjänsten kidnappar barn och särskilt riktar in sig på barn med utländskt påbrå och muslimsk trosuppfattning. Flera olika aktörer i Sverige förenades inledningsvis på sociala medier samt genom fysiska demonstrationer, varpå frågan även fick en omfattande internationell dimension. Detta skulle sedermera komma att utvecklas till det som benämnts som den största påverkanskampanj som Sverige någonsin har träffats av. I kölvattnet av kampanjen har det både förekommit hat och hot mot svenska offentliga institutioner och enskilda socialsekreterare, samt uppmaningar till våld och terrorattentat. Vidare har det även påvisats hur aktörer med kopplingar till radikalislamistiska miljöer – inklusive våldsbejakande sådana – har främjat samt bidragit till att sprida sådana narrativ.

Följande studie presenterar en kronologisk redogörelse för den så kallade LVU-kampanjens uppkomst och utveckling, både i Sverige och internationellt, samt kopplingarna mellan dessa dimensioner. Studiens empiriska material består främst av innehåll från öppna sociala medier, med ett särskilt fokus på Twitter, Facebook och YouTube, och baseras bland annat på en daglig genomgång av ett antal framträdande utländska arabisk- och turkiskspråkiga konton – både inför kampanjens uppkomst år 2021 samt under dess massiva utveckling under 2022. Utöver den kronologiska redogörelsen genomförs även en narrativanalys av centrala teman och narrativ som förekommit. Slutligen presenteras även en kvantitativ redogörelse för kampanjens och frågans spridning på sociala medier, baserat på aggregerade data från Svenska Institutet (SI). Studien tar därmed ett helhetsgrepp om olika parallella dimensioner av den så kallade LVU-kampanjen, med ett särskilt fokus på kopplingarna mellan det inhemska och det internationella i relation till informationspåverkan från icke-statliga aktörer.

Studien visar att den otillbörliga informationspåverkanskampanjen inte kan betraktas som ett utpräglat utländskt fenomen, utan att den svenska och den internationella dimensionen inte går att separera. Grunden för LVU-frågans spridning lades i Sverige redan sommaren 2021 i samband med etableringen av den svenska proteströrelsen. Att frågan sedermera fick en så pass omfattande internationell spridning går i sin tur att härleda till ett flertal olika faktorer. En central aspekt är dels den konstanta interaktion som etablerades mellan svenska aktörer samt den mest tongivande aktören i en internationell kontext. Detta i form av Moustafa El-Sharqawy – mer känd under sitt användarnamn Shuoun Islamiya. Denna interaktion inleddes redan under slutet av år 2021, och innan dess att kampanjen och frågan blev viral. El-Sharqawy har därefter kontinuerligt belyst frågan samt ett stort antal konkreta svenska fall, vilka också har använts av tongivande utländska aktörer och mediekanaler.

Att ett flertal utländska individer och organisationer med miljontals följare på sociala medier valt att lyfta och engagera sig i frågan har också utgjort en viktig faktor för kampanjens och frågansspridning och varaktighet. Bland dessa aktörer återfinns bland annat ett flertal religiösa predikanter och paraplyorganisationer, vilket också har gett kampanjen och frågan en avsevärd tyngd och legitimitet. Dessa aktörer har också gemensamt – bland annat genom ett internationellt upprop – formulerat förslag och krav på konkreta åtgärder. Vidare har omfattande och kontinuerlig utländsk medierapportering också gett frågan ytterligare legitimitet samt spridning.

En viktig aspekt att ha i åtanke i relation till LVU-frågans uppkomst och utveckling är också att det har funnits väldigt få motkrafter i förhållande till den desinformation och de narrativ som har främjats och spridits internationellt. Fastän vissa aktörer försökt bemöta den desinformation och de felaktiga påståenden som cirkulerat online så har den enorma mängden av innehåll och desinformation trängt bort flera goda försök att utgöra en positiv motkraft samt att förmedla korrekt information. Flera av de aktörer som ifrågasatt desinformationen har dessutom utsatts för omfattande hat och hot, vilket exempelvis innefattat företrädare för svenska muslimska föreningar och församlingar. I sammanhanget är det viktigt att understryka att svenska muslimska företrädare inte har deltagit i kampanjen, utan istället har tagit avstånd från samt fördömt hat- och desinformationskampanjen.

LVU-frågan och dess dragningskraft har dock inte uppstått i ett vakuum, utan bör snarare ses och förstås i relation till några av de sårbarheter och konfliktytor som finns i det svenska samhället. Detta omfattar dels förekomsten av misstro och bristande tillit gentemot svenska offentliga institutioner och myndighetsutövning, samt dels de inbyggda värderingskrockar som existerar mellan exempelvis kulturella och religiösa förväntningar respektive rättsliga principer i ett demokratiskt samhälle avseende individuella fri- och rättigheter – och särskilt i relation till barns rättigheter. Dessa sårbarheter och konfliktytor har strategiskt exploaterats av ett flertal nationella och internationella aktörer i syfte att främja ett övergripande strategiskt narrativ, samt för att sätta tryck på svensk offentlig förvaltning.

Den så kallade LVU-kampanjen i kombination med koranbränningarna under 2022 och 2023 har skapat ett ny och skarp hotbild i och mot Sverige. Kampanjen och frågan har gått i vågor och har kontinuerligt återupplivats, där den ryska invasionen av Ukraina exempelvis skapade ett betydande avbrott. Det är dock tydligt att frågan aldrig har försvunnit helt, och vi kan därför inte heller förvänta oss att den kommer att försvinna framöver. Istället kommer den troligtvis att fortsätta i olika skepnader samt i varierande intensitet.

För att motstå denna typ av fenomen krävs inte enbart förebyggande åtgärder mot desinformation specifikt, och det räcker inte heller med att enbart förmedla korrekt information. Istället krävs också omfattande förtroendeskapande insatser, vilket bör ske i direkt fysisk kontakt mellan invånare och statliga respektive kommunala instanser. Detta innefattar också ett behov av ökad kunskap och kompetens bland tjänstemän avseende aspekter som kulturella och religiösa normer och värderingar. Detta i syfte att skapa en ökad förståelse för de invånare man möter i sitt vardagliga arbete. Det är därmed viktigt att adressera de underliggande sårbarheter och konfliktytor som existerar i det svenska samhället, och som utgör en grund för att denna typ av kampanjer tillåts att få fäste. Att enbart arbeta mot desinformation men inte ägna resurser åt det långsiktiga förebyggande och förtroendeskapande arbetet skulle annars utgöra ett illustrativt exempel på där man enbart fokuserar på symptomen, snarare än de underliggande orsakerna till samtidens existerande hot och utmaningar. Här krävs koordinerade insatser från svenska myndigheter och kommuner på en helt annan nivå än vad som sker idag.

This book explores the online strategies and presence of Salafi-Jihadi actors in the Nordic as well as the international context.

Global Salafi-jihadism has been at the epicentre of international focus during the past decade. This book explores how the Swedish and other Nordic Salafi-jihadist sympathisers have used social digital media to radicalise, recruit, and propagate followers in relation to foreign terrorist fighters (FTFs) and online communities. The chapters in this volume unpack different perspectives of Salafi-jihadi communications strategies, as well as how the international Salafi-jihadi community has constantly reconfigured and adapted to changing security conditions. The case studies of the Nordics constitute a microcosm of wider Salafi-jihadi narratives in relation to the rise and fall of the Islamic State’s so-called ‘digital caliphate’.

This book will be of much interest to students of terrorism studies, counter-extremism and counter-terrorism, social media and security studies.

I takt med att internet, iPhones och smartphones har kommit att bli en integrerad del av många människors vardag har även betydelsen av den digitala arenan ökat bland de våldsbejakande extremistiska miljöerna. I Sverige har det under de senaste åren genomförts ett flertal viktiga studier i relation till extremism och den digitala arenan. Det saknas emellertid studier som mer specifikt fokuserar på hur den digitala arenan kan integreras i samt stärka det förebyggande arbetet mot extremism och våldsbejakande extremism – vilket utgör denna studies fokusområde. Genom att beskriva och diskutera femton exempel på metoder som används inom en svensk samt en europeisk kontext belyser studien hur digitala verktyg potentiellt kan appliceras och integreras i det lokala och nationella förebyggande arbetet mot extremism och våldsbejakande extremism. Utöver detta beskrivs och analyseras potentiella fördelar samt utmaningar med användningen av den digitala arenan i förhållande till just förebyggande arbete, vilket även innefattar en diskussion kring olika metoder och verktygs effektivitet.

Studien påvisar bland annat att det finns oändliga möjligheter att använda sig av den digitala arenan i förhållande till förebyggande arbete, samt att integreringen av den digitala arenan är ytterst centralt för att på ett effektivt sätt kunna förebygga och motverka just extremism och våldsbejakande extremism. Detta då en stor del av extremistiska aktörers aktiviteter i dagsläget sker just online, samt då det är tydligt att online- och offlinedimensionen inte kan separeras funktionellt. Det konstateras dock att flera av de befintliga initiativ som studeras främst tenderar att existera som isolerade företeelser, snarare än att exempelvis utgöra en del av en omfattande nationell handlingsplan samt strategi i relation till det förebyggande arbetet mot extremism och våldsbejakande extremism. Trots att det alltså existerar ett flertal intressanta projekt och initiativ med potential att eventuellt kunna integreras och användas i större utsträckning är det i dagsläget både spretigt och fragmenterat – både nationellt och internationellt.

Det konstateras även att det finns goda men isolerade exempel i Sverige på hur den digitala arenan kan integreras i det förebyggande arbetet, men att det samtidigt föreligger en generell avsaknad av projekt som på ett strategiskt och holistiskt sätt använder sig av just den digitala sfären. Vidare befinner sig existerande projekt fortfarande i ett tidigt skede. Svenska myndigheter bör således generellt fundera på hur man kan integrera den digitala arenan samt etablera en mer dynamisk onlinenärvaro i sitt dagliga arbete. I dagsläget är det exempelvis väldigt få myndigheter som erbjuder möjligheten till en digital dynamisk interaktion mellan myndigheter och medborgare. I framtiden kommer det dock att vara oundvikligt med en fördjupad digitaliseringsprocess.

Studien påvisar även att ett flertal av de projekt som beskrivs har uppvisat olika former av framgångar – och att flera av dessa initiativ därmed skapar potentiell inspiration för lanseringen av liknande initiativ i Sverige. Det konstateras dock att det inte går att isolera ett eller ett fåtal verktyg som kan bedömas utgöra de mest optimala för att arbeta förebyggande online. Istället kan olika former av verktyg bidra med olika aspekter. Därför krävs det också en palett av olika initiativ – med olika funktioner och fokusområden. I vissa fall bör även dessa initiativ integreras i en omfattande handlingsplan och strategi.