Logo: to the web site of the Swedish Defence University

I takt med att internet, iPhones och smartphones har kommit att bli en integrerad del av många människors vardag har även betydelsen av den digitala arenan ökat bland de våldsbejakande extremistiska miljöerna. I Sverige har det under de senaste åren genomförts ett flertal viktiga studier i relation till extremism och den digitala arenan. Det saknas emellertid studier som mer specifikt fokuserar på hur den digitala arenan kan integreras i samt stärka det förebyggande arbetet mot extremism och våldsbejakande extremism – vilket utgör denna studies fokusområde. Genom att beskriva och diskutera femton exempel på metoder som används inom en svensk samt en europeisk kontext belyser studien hur digitala verktyg potentiellt kan appliceras och integreras i det lokala och nationella förebyggande arbetet mot extremism och våldsbejakande extremism. Utöver detta beskrivs och analyseras potentiella fördelar samt utmaningar med användningen av den digitala arenan i förhållande till just förebyggande arbete, vilket även innefattar en diskussion kring olika metoder och verktygs effektivitet.

Studien påvisar bland annat att det finns oändliga möjligheter att använda sig av den digitala arenan i förhållande till förebyggande arbete, samt att integreringen av den digitala arenan är ytterst centralt för att på ett effektivt sätt kunna förebygga och motverka just extremism och våldsbejakande extremism. Detta då en stor del av extremistiska aktörers aktiviteter i dagsläget sker just online, samt då det är tydligt att online- och offlinedimensionen inte kan separeras funktionellt. Det konstateras dock att flera av de befintliga initiativ som studeras främst tenderar att existera som isolerade företeelser, snarare än att exempelvis utgöra en del av en omfattande nationell handlingsplan samt strategi i relation till det förebyggande arbetet mot extremism och våldsbejakande extremism. Trots att det alltså existerar ett flertal intressanta projekt och initiativ med potential att eventuellt kunna integreras och användas i större utsträckning är det i dagsläget både spretigt och fragmenterat – både nationellt och internationellt.

Det konstateras även att det finns goda men isolerade exempel i Sverige på hur den digitala arenan kan integreras i det förebyggande arbetet, men att det samtidigt föreligger en generell avsaknad av projekt som på ett strategiskt och holistiskt sätt använder sig av just den digitala sfären. Vidare befinner sig existerande projekt fortfarande i ett tidigt skede. Svenska myndigheter bör således generellt fundera på hur man kan integrera den digitala arenan samt etablera en mer dynamisk onlinenärvaro i sitt dagliga arbete. I dagsläget är det exempelvis väldigt få myndigheter som erbjuder möjligheten till en digital dynamisk interaktion mellan myndigheter och medborgare. I framtiden kommer det dock att vara oundvikligt med en fördjupad digitaliseringsprocess.

Studien påvisar även att ett flertal av de projekt som beskrivs har uppvisat olika former av framgångar – och att flera av dessa initiativ därmed skapar potentiell inspiration för lanseringen av liknande initiativ i Sverige. Det konstateras dock att det inte går att isolera ett eller ett fåtal verktyg som kan bedömas utgöra de mest optimala för att arbeta förebyggande online. Istället kan olika former av verktyg bidra med olika aspekter. Därför krävs det också en palett av olika initiativ – med olika funktioner och fokusområden. I vissa fall bör även dessa initiativ integreras i en omfattande handlingsplan och strategi.

Förutsättningar för krisberedskap och totalförsvar i Sverige ger en beskrivning av hur totalförsvar och krisberedskap har utvecklats och inriktats, från 1901 och fram till idag. Fokus ligger på förändringar i lagstiftning, systemutveckling och hotbildsuppfattning. Läsaren får en inblick i de kriser, katastrofer och politiska skeenden i Sverige och i andra delar av världen som har påverkat utvecklingen av svensk beredskap.

Nyheter i denna utgåva inkluderar att aktörers ansvar har uppdaterats utifrån strukturreformen, kapitel om hybridhot och våldbejakande extremism samt en bilaga om Natos övergripande organisering och styrning.

Med skriften,som ingår i uppdragsutbildningar och i högskolekurser, vill Försvarshögskolan/CTSS stödja kunskapsuppbyggnaden inom svensk beredskap.

Förord

När denna bok går till tryck befinner vi oss förhoppningsvis i slutskedet av västvärldens coronapandemi, medan delar av världen fortfarande har väldigt låg vaccintäckning och riskerar fortsatta vågor av omfattande covidinfektion. I Sverige arbetar sjukvårdens aktörer tillsammans för att skyndsamt erbjuda befolkningen vaccin mot covid-19. Den 28 juni begärde statsminister Stefan Löfven om entledigande, och leder därmed nu en övergångsregering. Den 29 juni inledde talmannen uppdraget att (ännu en gång) ta fram förslag till ny statsminister. Turbulensen tycks ha blivit vardag och enigheten att vi behöver stärka vår säkerhet växer.

I osäkra tider är samhället beroende av att allt fler ska känna det angeläget att bidra till en ökad säkerhet och till skyddet och försvaret av våra grundläggande värderingar. Vi vill med framsidan av rapporten uppmärksamma en av de yrkesgrupper som (utöver sjukvårdspersonalen) stått i frontlinjen under de senaste 18 månaderna. En yrkesgrupp som under coronapandemin på ett tydligt sätt har visat sig utgöra en förutsättning för svensk krisberedskap och totalförsvar. Om inte förskolelärare, fritidspedagoger och lärare går till jobbet, så kan exempelvis heller inte sjuksköterskor, riksdagsledamöter, läkare, renhållningsarbetare, poliser, räddningstjänstpersonal, veterinärer, lantbrukare eller officerare gå till jobbet. Det gäller både i kris och vid höjd beredskap.

Försvarshögskolan har sedan 2007 gett ut rapporten Förutsättningar för krisberedskap och totalförsvar i Sverige. Från och med 2018 ansvarar Centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet (CTSS) för att uppdatera rapporten. Rapporten utgör undervisningsmaterial i centrets uppdragsutbildningar och i Försvarshögskolans högskolekurser, men är också avsedd som ett kunskapsunderlag till verksamheter och individer som arbetar med frågor rörande krisberedskap ochFörutsättningar för krisberedskap och totalförsvar i Sverigeivtotalförsvar. Ett stort antal medarbetare, som på olika sätt både har forskat om och verkat inom ramen för krisberedskap och totalförsvar, har bidragit till rapporten.

2021 års utgåva är delfinansierad av MSB, vilket har gett oss goda möjligheter att utöka rapporten med aktuella ämnesområden såsom psykologiskt försvar och cybersäkerhet. Det är vår avsikt att fortsätta utveckla texten för att kontinuerligt ge en rättvisande bild av läget i svensk beredskap för kris och krig och försöka beskriva de utmaningar som återstår.

Vi är tacksamma för alla de synpunkter och kommentarer vi får in om rapportens innehåll och struktur från er som läser. Rapporten har i och med denna utgåva fått karaktären av ett uppslagsverk, och vi hoppas den har en än mer läsvänlig struktur och att det i innehållsförteckningen är enkelt att hitta det man som läsare söker efter.

Planeringen av vår beredskap har länge skett i väntan på utredningar och beslut. Det är alltmer uppenbart att tiden för att agera (liksom investera, prioritera, implementera) har kommit.

Med önskan om en inspirerande läsning,

Fredrik Bynander, Centrumchef CTSS

Jenny Deschamps-Berger, Chef enheten för analys

Stockholm, den 1 juli 2021.

Försvarshögskolans Centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet (CTSS) fick i uppdrag av Jordbruksverket att genomföra en övergripande, deskriptiv kartläggning och analys av hur Jordbruksverket har hanterat fågelinfluensautbrottet våren 2021 med fokus på samverkan och kommunikation. Projektets syfte är att identifiera specifika lärdomar och rekommendationer från Jordbruksverkets hantering av fågelinfluensautbrottet 2021 och relatera dessa till en mer generell planering för krisberedskap och totalförsvar.[1] Målet med rapporten är att göra en övergripande, deskriptiv kartläggning och analys av Jordbruksverkets hantering av fågelinfluensautbrottet 2021 med inriktning på samverkan och kommunikation både internt och externt.

Rapporten är en fortsättning på den kartläggning som gjordes 2021 av Försvarshögskolan, vilken tittade på Jordbruksverkets interna hantering av fågelinfluensan 2021.[2] Föreliggande rapport tittar på samma tidsperiod, januari till april 2021. Covid-19-pandemin pågick under samma period.

Försvarshögskolan har genomfört 19 intervjuer medmedarbetare från Jordbruksverket, Statens veterinärmedicinska anstalt, Länsstyrelsen Kalmar, Länsstyrelsen Skåne och Länsstyrelsen Östergötland, Mönsterås kommun, Konvex och Svenska ägg.

Ett antal lärdomar och rekommendationer har utkristalliserats:

Överlag har samverkan mellan Jordbruksverket både internt och med externa aktörer fungerat väl. Jordbruksverket har uttryckt uppskattning över aktörernas kunskap och insatser i hanteringen.

Jordbruksverket har vid flera tillfällen under hanteringen skiftat krisledningsnivå från grundberedskap till höjd krisledning samt återgått till grundberedskap. Skiftet från framförallt grundberedskap till höjd krisledning har i vissa fall lett till merarbete och försvårat fullföljande av uppgifter för vissa av de externa aktörer men även internt på Jordbruksverket. Svårigheterna har delvis bestått i att komma i kontakt med Jordbruksverket, otydlighet eller byte av kontaktpersoner, nya arbetsstrukturer och byte av arbetssystem (användning av LEIF). Jordbruksverket bör överväga att informera och tydliggöra när de skiftar krisledningsnivå och/eller tydliggöra skillnaderna i arbetssystem och kontaktpersoner för de externa aktörerna för att underlätta hanteringen. Jordbruksverket bör ombesörja att förändringen i krisledningsnivå åtminstone inte medför merarbete för externa aktörer.

Jordbruksverket bör överväga att i större utsträckning ordna specifika arbetsgruppsmöten med aktörerna som besvarar specifika frågeställningar, ett behov som återkommande uttryckts under intervjuerna. Jordbruksverkets samverkansmöten med myndigheter och med näringen[3] har uppfattats som en bra plattform för informationsspridning samt för lägesbilder.

Jordbruksverket skulle kunna gynnas av att i förtid planera och diskutera ytterligare med relevanta aktörer hur samverkan kan förbättras inför liknande utbrott inte minst på regional och kommunal nivå. Gemensamt för de externa aktörerna är att de upplevt att Jordbruksverket bör skapa sig en bättre inblick i de externa aktörernas roll och ansvar och behov av samverkan i hanteringen av ett utbrott.

Jordbruksverket bör överväga att ha dedikerade resurser som säkerställer att frågeställningar från myndigheter och aktörer besvaras inom rimlig tid samt för att undvika att svar uteblir eller att samma fråga ställs och besvaras flera gånger. Gällande informationsspridning och kommunikation har de externa myndigheterna efterfrågat en särskild ingång till Jordbruksverket i höjd krisledning, utöver de funktionsbrevlådor som finns, för en mer effektiv samverkan samt för att få snabbare svar på specifika frågeställningar.

Jordbruksverket bör diskutera vidare hur externa aktörer kan ta del av och dela information med Jordbruksverket i ett mer lättillgängligt format. Delandet av information mellan Jordbruksverket och externa aktörer har varit ett återkommande huvudbry för de externa aktörerna. Idag saknas en effektiv delning av information och beslut, delvis på grund av de begränsningar som GDPR innebär, men även på grund av att ett användarvänligt och lättillgängligt system inte finns tillgängligt.

Det kan vara väl värt för Jordbruksverket att, i nära anslutning till att ett utbrott anses vara färdighanterat, anordna ett ytterligare samverkansmöte alternativt initiera en myndighetsgemensam utvärdering (MGU). De externa aktörerna har efterfrågat en MGU efter hanteringen av utbrottet, men inte fått gehör. Ett flertal av de observationer och rekommendationer som beskrivs i denna rapport har enligt aktörerna redan kommunicerats till Jordbruksverket, men utan återkoppling.

Den svenska säkerhets- och försvarspolitiken kom snabbt att förändras under 2014 efter att Ryssland först ockuperat och sedan annekterat Krimhalvön. Sveriges verklighetsbild förändrades på några få månader, från det att Sveriges statsminister på Folk och Försvarskonferensen i Sälen i januari 2014 sagt att det var svårt att kunna tänka sig att det fanns något avgörande militära hot mot något europeiskt land. För något mer än sju år sedan, den 10 december 2015, beslutade regeringen om en återupptagen totalförsvarsplanering.

Det är inom ramen för denna planering, och den svenska förmågeökning som den syftar till, som våra tankar här riktar sig till. Vi är långt ifrån klara i Sverige. Vi har precis kommit igång. Stora tankar behöver tänkas. Effekt behöver levereras.

Vår uppgift är att lista utmaningar och problem i Sveriges säkerhets- och försvarspolitik inom den pågående totalförsvarsreformen och identifiera utvecklingsbehov inom svensk policy och strategi. Vi ska utmana status quo, vara framåtlutade och argumentera för de reformer som vi anser behövs.Våra slutsatser återfinns inom tre kapitel

Demokratin, rättsstaten och de grundläggande fri- och rättigheterna är Sveriges främsta skyddsvärden.Ett starkt totalförsvar utifrån helhet, enkelhet och effekt.En vassare förmåga.

Förekomsten av misstro gentemot svenska myndigheter, rättsväsendet, och olika former av kommunal verksamhet – som exempelvis socialtjänsten – är inte något nytt fenomen i en svensk kontext, och har särskilt uppmärksammats i relation till utsatta områden. Frågan om socialtjänstens roll har också exploaterats inom radikalislamistiska miljöer – både nationellt och internationellt. I början av år 2022 uppmärksammades en otillbörlig informations-påverkanskampanj i relation till just den svenska socialtjänsten samt Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU), som bland annat gjorde gällande att den svenska socialtjänsten kidnappar barn och särskilt riktar in sig på barn med utländskt påbrå och muslimsk trosuppfattning. Flera olika aktörer i Sverige förenades inledningsvis på sociala medier samt genom fysiska demonstrationer, varpå frågan även fick en omfattande internationell dimension. Detta skulle sedermera komma att utvecklas till det som benämnts som den största påverkanskampanj som Sverige någonsin har träffats av. I kölvattnet av kampanjen har det både förekommit hat och hot mot svenska offentliga institutioner och enskilda socialsekreterare, samt uppmaningar till våld och terrorattentat. Vidare har det även påvisats hur aktörer med kopplingar till radikalislamistiska miljöer – inklusive våldsbejakande sådana – har främjat samt bidragit till att sprida sådana narrativ.

Följande studie presenterar en kronologisk redogörelse för den så kallade LVU-kampanjens uppkomst och utveckling, både i Sverige och internationellt, samt kopplingarna mellan dessa dimensioner. Studiens empiriska material består främst av innehåll från öppna sociala medier, med ett särskilt fokus på Twitter, Facebook och YouTube, och baseras bland annat på en daglig genomgång av ett antal framträdande utländska arabisk- och turkiskspråkiga konton – både inför kampanjens uppkomst år 2021 samt under dess massiva utveckling under 2022. Utöver den kronologiska redogörelsen genomförs även en narrativanalys av centrala teman och narrativ som förekommit. Slutligen presenteras även en kvantitativ redogörelse för kampanjens och frågans spridning på sociala medier, baserat på aggregerade data från Svenska Institutet (SI). Studien tar därmed ett helhetsgrepp om olika parallella dimensioner av den så kallade LVU-kampanjen, med ett särskilt fokus på kopplingarna mellan det inhemska och det internationella i relation till informationspåverkan från icke-statliga aktörer.

Studien visar att den otillbörliga informationspåverkanskampanjen inte kan betraktas som ett utpräglat utländskt fenomen, utan att den svenska och den internationella dimensionen inte går att separera. Grunden för LVU-frågans spridning lades i Sverige redan sommaren 2021 i samband med etableringen av den svenska proteströrelsen. Att frågan sedermera fick en så pass omfattande internationell spridning går i sin tur att härleda till ett flertal olika faktorer. En central aspekt är dels den konstanta interaktion som etablerades mellan svenska aktörer samt den mest tongivande aktören i en internationell kontext. Detta i form av Moustafa El-Sharqawy – mer känd under sitt användarnamn Shuoun Islamiya. Denna interaktion inleddes redan under slutet av år 2021, och innan dess att kampanjen och frågan blev viral. El-Sharqawy har därefter kontinuerligt belyst frågan samt ett stort antal konkreta svenska fall, vilka också har använts av tongivande utländska aktörer och mediekanaler.

Att ett flertal utländska individer och organisationer med miljontals följare på sociala medier valt att lyfta och engagera sig i frågan har också utgjort en viktig faktor för kampanjens och frågansspridning och varaktighet. Bland dessa aktörer återfinns bland annat ett flertal religiösa predikanter och paraplyorganisationer, vilket också har gett kampanjen och frågan en avsevärd tyngd och legitimitet. Dessa aktörer har också gemensamt – bland annat genom ett internationellt upprop – formulerat förslag och krav på konkreta åtgärder. Vidare har omfattande och kontinuerlig utländsk medierapportering också gett frågan ytterligare legitimitet samt spridning.

En viktig aspekt att ha i åtanke i relation till LVU-frågans uppkomst och utveckling är också att det har funnits väldigt få motkrafter i förhållande till den desinformation och de narrativ som har främjats och spridits internationellt. Fastän vissa aktörer försökt bemöta den desinformation och de felaktiga påståenden som cirkulerat online så har den enorma mängden av innehåll och desinformation trängt bort flera goda försök att utgöra en positiv motkraft samt att förmedla korrekt information. Flera av de aktörer som ifrågasatt desinformationen har dessutom utsatts för omfattande hat och hot, vilket exempelvis innefattat företrädare för svenska muslimska föreningar och församlingar. I sammanhanget är det viktigt att understryka att svenska muslimska företrädare inte har deltagit i kampanjen, utan istället har tagit avstånd från samt fördömt hat- och desinformationskampanjen.

LVU-frågan och dess dragningskraft har dock inte uppstått i ett vakuum, utan bör snarare ses och förstås i relation till några av de sårbarheter och konfliktytor som finns i det svenska samhället. Detta omfattar dels förekomsten av misstro och bristande tillit gentemot svenska offentliga institutioner och myndighetsutövning, samt dels de inbyggda värderingskrockar som existerar mellan exempelvis kulturella och religiösa förväntningar respektive rättsliga principer i ett demokratiskt samhälle avseende individuella fri- och rättigheter – och särskilt i relation till barns rättigheter. Dessa sårbarheter och konfliktytor har strategiskt exploaterats av ett flertal nationella och internationella aktörer i syfte att främja ett övergripande strategiskt narrativ, samt för att sätta tryck på svensk offentlig förvaltning.

Den så kallade LVU-kampanjen i kombination med koranbränningarna under 2022 och 2023 har skapat ett ny och skarp hotbild i och mot Sverige. Kampanjen och frågan har gått i vågor och har kontinuerligt återupplivats, där den ryska invasionen av Ukraina exempelvis skapade ett betydande avbrott. Det är dock tydligt att frågan aldrig har försvunnit helt, och vi kan därför inte heller förvänta oss att den kommer att försvinna framöver. Istället kommer den troligtvis att fortsätta i olika skepnader samt i varierande intensitet.

För att motstå denna typ av fenomen krävs inte enbart förebyggande åtgärder mot desinformation specifikt, och det räcker inte heller med att enbart förmedla korrekt information. Istället krävs också omfattande förtroendeskapande insatser, vilket bör ske i direkt fysisk kontakt mellan invånare och statliga respektive kommunala instanser. Detta innefattar också ett behov av ökad kunskap och kompetens bland tjänstemän avseende aspekter som kulturella och religiösa normer och värderingar. Detta i syfte att skapa en ökad förståelse för de invånare man möter i sitt vardagliga arbete. Det är därmed viktigt att adressera de underliggande sårbarheter och konfliktytor som existerar i det svenska samhället, och som utgör en grund för att denna typ av kampanjer tillåts att få fäste. Att enbart arbeta mot desinformation men inte ägna resurser åt det långsiktiga förebyggande och förtroendeskapande arbetet skulle annars utgöra ett illustrativt exempel på där man enbart fokuserar på symptomen, snarare än de underliggande orsakerna till samtidens existerande hot och utmaningar. Här krävs koordinerade insatser från svenska myndigheter och kommuner på en helt annan nivå än vad som sker idag.

This book explores the online strategies and presence of Salafi-Jihadi actors in the Nordic as well as the international context.

Global Salafi-jihadism has been at the epicentre of international focus during the past decade. This book explores how the Swedish and other Nordic Salafi-jihadist sympathisers have used social digital media to radicalise, recruit, and propagate followers in relation to foreign terrorist fighters (FTFs) and online communities. The chapters in this volume unpack different perspectives of Salafi-jihadi communications strategies, as well as how the international Salafi-jihadi community has constantly reconfigured and adapted to changing security conditions. The case studies of the Nordics constitute a microcosm of wider Salafi-jihadi narratives in relation to the rise and fall of the Islamic State’s so-called ‘digital caliphate’.

This book will be of much interest to students of terrorism studies, counter-extremism and counter-terrorism, social media and security studies.