Logo: to the web site of the Swedish Defence University

I takt med att internet, iPhones och smartphones har kommit att bli en integrerad del av många människors vardag har även betydelsen av den digitala arenan ökat bland de våldsbejakande extremistiska miljöerna. I Sverige har det under de senaste åren genomförts ett flertal viktiga studier i relation till extremism och den digitala arenan. Det saknas emellertid studier som mer specifikt fokuserar på hur den digitala arenan kan integreras i samt stärka det förebyggande arbetet mot extremism och våldsbejakande extremism – vilket utgör denna studies fokusområde. Genom att beskriva och diskutera femton exempel på metoder som används inom en svensk samt en europeisk kontext belyser studien hur digitala verktyg potentiellt kan appliceras och integreras i det lokala och nationella förebyggande arbetet mot extremism och våldsbejakande extremism. Utöver detta beskrivs och analyseras potentiella fördelar samt utmaningar med användningen av den digitala arenan i förhållande till just förebyggande arbete, vilket även innefattar en diskussion kring olika metoder och verktygs effektivitet.

Studien påvisar bland annat att det finns oändliga möjligheter att använda sig av den digitala arenan i förhållande till förebyggande arbete, samt att integreringen av den digitala arenan är ytterst centralt för att på ett effektivt sätt kunna förebygga och motverka just extremism och våldsbejakande extremism. Detta då en stor del av extremistiska aktörers aktiviteter i dagsläget sker just online, samt då det är tydligt att online- och offlinedimensionen inte kan separeras funktionellt. Det konstateras dock att flera av de befintliga initiativ som studeras främst tenderar att existera som isolerade företeelser, snarare än att exempelvis utgöra en del av en omfattande nationell handlingsplan samt strategi i relation till det förebyggande arbetet mot extremism och våldsbejakande extremism. Trots att det alltså existerar ett flertal intressanta projekt och initiativ med potential att eventuellt kunna integreras och användas i större utsträckning är det i dagsläget både spretigt och fragmenterat – både nationellt och internationellt.

Det konstateras även att det finns goda men isolerade exempel i Sverige på hur den digitala arenan kan integreras i det förebyggande arbetet, men att det samtidigt föreligger en generell avsaknad av projekt som på ett strategiskt och holistiskt sätt använder sig av just den digitala sfären. Vidare befinner sig existerande projekt fortfarande i ett tidigt skede. Svenska myndigheter bör således generellt fundera på hur man kan integrera den digitala arenan samt etablera en mer dynamisk onlinenärvaro i sitt dagliga arbete. I dagsläget är det exempelvis väldigt få myndigheter som erbjuder möjligheten till en digital dynamisk interaktion mellan myndigheter och medborgare. I framtiden kommer det dock att vara oundvikligt med en fördjupad digitaliseringsprocess.

Studien påvisar även att ett flertal av de projekt som beskrivs har uppvisat olika former av framgångar – och att flera av dessa initiativ därmed skapar potentiell inspiration för lanseringen av liknande initiativ i Sverige. Det konstateras dock att det inte går att isolera ett eller ett fåtal verktyg som kan bedömas utgöra de mest optimala för att arbeta förebyggande online. Istället kan olika former av verktyg bidra med olika aspekter. Därför krävs det också en palett av olika initiativ – med olika funktioner och fokusområden. I vissa fall bör även dessa initiativ integreras i en omfattande handlingsplan och strategi.

Det svenska totalförsvaret utvecklades under och efter andra världskriget för att skapa en trovärdig försvarsförmåga och en förmåga till självförsörjning. Över tid förbättrades omvärldsläget. Med nya behov att möta kriser och olyckor växte ett krisberedskapssystem fram som formaliserades i början av 2000-talet. Under de senaste åren har omvärldsläget förändrats och hotbilden mot Sverige och svenska intressen försämrats i flera avseenden. Detta har gjort att totalförsvarsplaneringen återigen har upprättats, vilket också får betydelse för krisberedskapen.

Förutsättningar för krisberedskap och totalförsvar i Sverige ger en historisk beskrivning av totalförsvaret och samhällets säkerhet, från 1901 och fram till idag, med fokus på förändringar i hotuppfattning, lagstiftning och inriktning. Läsaren får fördjupa sig i det politiska system och juridiska förutsättningar som utgör krisberedskapens och totalförsvarets verktygslåda.

Under sommaren 2018 utbröt ett stort antal skogsbränder runt om i Sverige på grund av det ihållande varma och torra vädret. Bränder uppstod även på flera av Fortifikationsverkets fastigheter. Den största brandutvecklingen skedde på Älvdalens skjutfält i Dalarna och krävde en gemensam insats från kommunala räddningstjänsten, Fortifikationsverkets egen personal, Försvarsmakten, Hemvärnet och frivilliga för att hantera. Som fastighetsägare ansvarade Fortifikationsverket främst för eftersläcknings- och bevakningsarbete. Fortifikationsverkets hantering av bränderna innehöll många positiva delar: initiativförmåga, improvisation och engagemang. Människor ville och kunde göra en insats. Alla dessa är viktiga komponenter i krishantering. Då detta är en av de största händelserna som Fortifikationsverket har fått hantera så har det lett till en rad nya kunskaper och erfarenheter som kan bidra till att utveckla myndighetens krisberedskap, men också till totalförsvarsplaneringen.

Fortifikationsverket gav Försvarshögskolans Centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet (FHS/CTSS) i uppdrag att dels utvärdera myndighetens insats i hanteringen av skogsbränderna vid Älvdalens skjutfält, och dels myndighetens generella förmåga att hantera uppkomna kriser. Underlaget till utvärderingen består dels av en analys av de dokument som togs fram under insatsen, av myndighetens instruktioner och planer samt av gällande författningar. Därtill har intervjuer genomförts med medarbetare och chefer inom Fortifikationsverket som satt på viktiga krisledningsfunktioner vid insatsen, samt med räddningstjänsten som samverkade med Fortifikationsverket under bränderna. Utvärderingen har resulterat i ett antal slutsatser och rekommendationer som presenteras kortfattat nedan. Rapporten har även kompletterats med en bilaga, ”Typfall skogsbrand”. Bilagan består av ett scenario där utbredda skogsbränder drabbar Fortifikationsverkets fastigheter och olika situationer uppstår som måste hanteras av myndigheten. Därutöver finns en checklista som kan fungera som stöd både före, under och efter en händelse, till exempel en skogsbrand. Bilagan är tänkt att användas till utbildning, övning och planering.

Förutsättningar för krisberedskap och totalförsvar i Sverige ger en beskrivning av hur totalförsvar och krisberedskap har utvecklats och inriktats, från 1901 och fram till idag. Fokus ligger på förändringar i lagstiftning, systemutveckling och hotbildsuppfattning. Läsaren får en inblick i de kriser, katastrofer och politiska skeenden i Sverige och i andra delar av världen som har påverkat utvecklingen av svensk beredskap.

Nyheter i denna utgåva inkluderar att aktörers ansvar har uppdaterats utifrån strukturreformen, kapitel om hybridhot och våldbejakande extremism samt en bilaga om Natos övergripande organisering och styrning.

Med skriften,som ingår i uppdragsutbildningar och i högskolekurser, vill Försvarshögskolan/CTSS stödja kunskapsuppbyggnaden inom svensk beredskap.

Skogsbränderna i Ljusdal utgjorde det största brandområdet i Sverige under sommaren 2018. Omkring 200 personer evakuerades. Räddningstjänster från flera delar av Sverige medverkade och internationellt stöd kom från 10 länder. Räddningsinsatsen pågick i 27dagar och innefattade som mest 1300 personer. Efter nio dagar övertog Länsstyrelsen i Gävleborgs län ansvaret för kommunal räddningstjänst.

Utvärderingen bedömer i vilken utsträckning Länsstyrelsen i Gävleborgs län har arbetat enligt författningarna och riktlinjerna som finns kopplat till dess ansvarsområde under och efter olyckor och kriser. Mycket i krishanteringen fungerade bra. Inom sju av nio områdenhar länsstyrelsen i hög eller i mycket hög utsträckning uppfyllt sitt ansvar. Inom tvåområden har länsstyrelsen i begränsad utsträckning uppfyllt sitt ansvar.

Områden där länsstyrelsen i mycket hög utsträckning har uppfyllt sitt ansvar

• TiB-funktion (initiera och samordna det inledande arbetet för att upptäcka,verifiera, larma och informera vid allvarliga kriser som berör länet)
• Omgående kunna upprätta en ledningsfunktion
• Inom sitt geografiska områdesansvar verka för samordning av efterarbetet

Områden där länsstyrelsen i hög utsträckning har uppfyllt sitt ansvar• Samlad regional lägesbild (innan övertagandet)

• Fungera som sammanhållande funktion och verka för samordning och gemensam inriktning under krisen
• Övertagande av kommunal räddningstjänst
• Information till allmänhet och media

Områden där länsstyrelsen i begränsad utsträckning har uppfyllt sitt ansvar

• Samlad regional lägesbild (efter övertagandet)
• Intern informationssamordning

I utvärderingen dras också slutsatser utifrån utmaningarna som länsstyrelsen mötte samtnågra slutsatser av vikt för krishanteringssystemet. Ett urval presenteras nedan.

Inledningsvis hämmades länsstyrelsens arbete med regional lägesbild av att Ljusdalskommun hade svårt att formulera en lokal lägesbild. Genom flera proaktiva åtgärder lyckades dock länsstyrelsen skapa en lägesbild utifrån vilken insatserna kunde dimensioneras.

Övertagandet av kommunal räddningstjänst har i all väsentlighet hanterats på ett bra sätt. Möjligen hade övertagandet kunnat ske något tidigare, men övertagandet har sannolikt underlättats av att avvakta och den operativa insatsen har kunnat fortgå ostörd avlänsstyrelsen. Förberedelserna för övertagande borde däremot ha involverat länsstyrelsensstab i betydligt högre utsträckning.

Länsstyrelsen har efter övertagandet två roller att hantera: dels ansvaret förräddningsinsatsen, dels det geografiska områdesansvaret inom krisberedskapen. Det medför att det blir svåra avvägningar mellan räddningstjänst och krishantering. I både Gävleborg och i Västmanland 2014 har vissa inblandade kritiserat att hanteringen haft för stort brandfokus. Att räddningsinsatsen har brandfokus och leds av personer med stor erfarenhet av att leda stora räddningsinsatser är lämpligt, men att integrera länsstyrelsensstab med räddningsinsatsens innebär en risk att länsstyrelsens roll och ansvar i krisberedskapen faller undan.

Det är en utmaning att organisera ledning av en stor insats. Länsstyrelsens organisation före övertagandet kom snabbt igång och utformades utifrån rådande planer och erfarenheter av övningar. Däremot har inte alltid länsledningen och länsstyrelsens stab arbetat helt integrerat. Stabsorganisationen efter övertagandet sattes upp ad hoc. Den stabsstruktur som väljs måste kompletteras med processer som är enhetliga och som övas regelbundet. Detta gäller både inom respektive funktion, men framförallt sådana processer som knyter samman flera funktioner som för att integrera strategiskt och operativt ledarskap, för att följa upp arbetet, för kommunikation och enhetliga budskap samt för planering på kort, medel och lång sikt.

Frivilliga fick ersättning efter både sommarens bränder och skogsbranden i Västmanland 2014. Ersättningar till frivilliga riskerar att sätta standard och förväntningar till nästa kris. I framtiden kommer det antagligen bli nödvändigt att göra skillnad inom gruppen frivilliga mellan dem som medverkar med någon form av avtal, och därmed har rätt till ersättning, och de frivilliga som gör ideella insatser. De ekonomiska konsekvenserna av frivilliga riskerar annars att bli allt för långtgående. Hur frivilligfrågan hanteras har en nära koppling till de drabbade och allmänhetens förtroende för insatsen och krishanteringen.

Rapporten består av tre delar: 1) en beskrivning av händelseförloppet utifrån särskilt relevanta teman, 2) en diskussion om vilka lärdomar som kan dras utifrån hanteringen och 3) en utvärdering av Länsstyrelsen i Gävleborgs läns arbete utifrån dess ansvar ochuppdrag.

Målet med studien var att översiktligt ta fram lärandemål som visar vilken kunskap och kunskapsutveckling som målgrupperna bör ha inom totalförsvar med fokus på civilt försvar. Förslag på lärandemål inom flera områden finns i kapitel 6. Lärandemålen följer standarden som finns beskriven i Högskoleförordningen, i MSB:s Gemensamma grunder för samverkan och ledning och som redan används på många av MSB:s uppdragsutbildningar.

Kopplat till målet med studien diskuteras i rapporten frågan: Vilka behöver kunna vad om civilt försvar?

Vilka behöver kunskaper?

Vilka som behöver kunskaper har delats in i tre grupper: alla, många, några. Alla likställs med allmänheten. Många är de som i vid höjd beredskap får en uppgift. De arbetar på en myndighet, företag eller organisation och kommer bli krigsplacerade eller via allmän tjänsteplikt behöva stanna kvar och fortsätta arbeta som vanligt. Vid höjd beredskap kan det även innebära att de får förändrade arbetsuppgifter. Några delas upp i beslutsfattare (exempelvis generaldirektör, ledningsgrupp, vd, kommunchef, landshövding) och krisexperter (handläggare med ansvar för civilt försvar, säkerhetschef, beredskapssamordnare, försvarsdirektör).De stora breda grupperna ska ses som ett sätt att dela in kunskapsbehov och inte som målgrupper för utbildningar. Grupperna många och några innefattar dem som vanligtvis är målgrupper för MSB:s utbildningar.

Vad behöver alla, många och några kunna?

Kunskapen som åtminstone någon grupp behöver har grupperats i nio olika områden, utan inbördes prioriteringsordning. Kunskapsområdena är:

• Totalförsvar
• Psykologiskt försvar
• Författningar samt ledning och styrning
• Samhällets funktionalitet och beroenden
• Moderna konflikter och internationalisering
• Säkerhetsskydd
• Individen
• Totalförsvarsaktörers ansvar och samverkan
• Aktörsspecifikt

Vad behöver de tre olika grupperna kunna? Det har funnits en bred enighet om att kunskapen som alla behöver motsvarar det som finns i broschyren Om krisen eller kriget kommer. Broschyren tar lättfattligt upp hur samhället kan förändras vid kriser och krig, hur individen kan öka sin hemberedskap, hur man upptäcker falsk information, totalförsvarets uppgifter, totalförsvarsplikt och olika varningssystem. Syftet med kunskapen är att skapa motståndskraft eller försvarsvilja hos allmänheten.

Kunskapen som många behöver syftar till att förstå sin yrkesroll samt stöd för att kunna utföra rollen på ett bra sätt vid höjd beredskap. Det innebär att de behöver få en djupare bild av hur vardagen och arbetslivet kan se ut under höjd beredskap än vad gruppen alla får. De behöver kunskap om sin egen roll som krigsplacerad, organisationens ansvar och roll vid höjd beredskap och krig samt hur man arbetar med känslig information.

Beslutsfattare ska prioritera frågor kopplat till civilt försvar, sprida en god säkerhetskultur och förstå organisationens roll och ansvar på ett strategiskt plan. Kunskap om hur moderna konflikter ser ut, exempelvis med gråzonsproblematik, i kombination med hur totalförsvaret är uppbyggt ska ge förståelse för organisationens roll i helheten. För delar av näringslivet handlar det om att få insikt om att deras verksamhet är en strategisk resurs för Sverige i höjd beredskap och krig.

Krisexperter ska leda den egna organisationens totalförsvarsplanering. De behöver ha djupare kunskaper om organisationens ansvar och roll och god kännedom om arbetsmetoder, verktyg och funktioner inom civilt försvar och krisberedskap. Kunskaperna som krisexperter behöver är det som har varit svårast att utröna. Kunskapsinnehållet kommer att behöva utvecklas i en snabb takt vartefter totalförsvarsplaneringen politiskt och metodmässigt fortskrider.

Förståelse för varför vi har ett totalförsvar

Det räcker inte med att ha kunskap. I intervjuerna var det tydligt att alla grupper behöver ha förståelse för varför. Varför har vi ett totalförsvar? Vad är det som ska skyddas? Förutom att försvara Sveriges gränser handlar det om att värna demokratin, de mänskliga rättigheterna och vårt självständiga beslutsfattande som stat. Det innefattar också en förståelse för att vi alla är delaktiga. Försvaret av Sverige ska ske gemensamt. Vi är alla en del av totalförsvaret och förväntas bidra på olika sätt. Oavsett yrkesroll så har alla individer en viktig roll att fylla. Delaktigheten kan se ut på olika sätt. Antingen som krigsplacerad eller via allmän tjänsteplikt men i slutändan som motståndskraftig individ.

I Att samverka i kris möter vi människor som i akuta krissituationer ställs inför olika samarbetsproblem och dilemman. Deras historier berättas i skönlitterär form och illustrerar inlevelsefullt mellanmänskligt samspel i krislägen. Berättelserna levandegör de efterföljande analyserna och teoretiskt förankrade resonemangen där författarna kartlägger och belyser problematik och trångmål som uppstår under kritiska omständigheter.

Stoffet i skildringarna är empiriskt material från verkliga situationer som terrordåd och skogsbränder, och författarna har lagt sig vinn om att på ett pedagogiskt sätt visa på de utmaningar som kan uppstå vid samverkan i krissituationer. De analyserar händelseförloppen med hjälp av forskningsrön och beskriver också det svenska förvaltningssystemets betydelse för respektive krissituation. På så vis får läsaren även med sig kunskaper om det svenska krisberedskapssystemet. Boken lämpar sig för studenter, yrkesverksamma och andra med intresse för krishantering, krisberedskap och samverkan.

The major forest fire in the province of Västmanland, during August of 2014 was an unexpected incident. The environmental prerequisites for a firestorm type of development that is present in exempli gratia Greece, and California should not exist in the subarctic biotope that caught fire on July 31 at Seglingsberg in Sala municipality. The aim of this chapter, Swedish crisis management effort in response to a forest fire in central Sweden, in 2014. In order to do so, it probes a number of challenges that were posed to the crisis response system, such as situational awareness, formal responsibilities, coordination with local and national actors, information to the public and evacuation

The pandemic has caused ruptures in how nations view their vulnerabilities and partnerships but also generated new thinking on national and regional security assets. Sweden became the global outlier early in the outbreak—pictured as unconcerned with the spread of the disease, indeed shooting for herd immunity according to some experts and pundits. This image, whether justified or not, came with a cost. Borders with the neighboring Nordics were closed for long periods, its standing in the European Union (EU) arena suffered, and the reputation of this self-proclaimed humanitarian powerhouse took a beating. The national dialogue, especially concerning security and international partnerships, has changed as a result of this “collective trauma.” As light at the end of the tunnel is appearing, new bearings are taken as to improving national readiness, strengthening security, and realignments needed to stay afloat in the trade war that has ensued in a parallel development. The pandemic was a catalyst of many things but perhaps the most lasting will be the need for strategic direction that has not been very pressing since the end of the Cold War. In Sweden that means a revitalized domestic conversation on which of a long list of national interests are truly important in this new era of global turbulence.

Covid-19-pandemin har påverkat hela Sverige, inte minst genom dess stora effekter på liv och hälsa. Den utgör en så kallad ”gränsöverskridande kris” som har pågått under lång tid och där kunskapen kring viruset och dess effekter fortlöpande utvecklats. Krisen har förutsatt omfattande samverkan mellan aktörer på samtliga samhällsnivåer. Covid-19-pandemin är därför intressant att dra lärdomar ifrån.

Syftet med utvärderingen har varit att analysera och utvärdera Länsstyrelsens i Stockholms län (länsstyrelsen) krishantering under covid-19 samt att identifiera möjliga utvecklingsområden i länsstyrelsens arbete med krisberedskap. Målet med utvärderingen är att bidra till länsstyrelsens arbete med krisberedskap samt till kunskapsuppbyggnad och forskning om svensk krisberedskap och den samlade svenska hanteringen av covid-19 och dess konsekvenser. Förhoppningen är att utvärderingen ska gynna svensk krisberedskap i stort.

Länsstyrelsen har, framförallt genom det regionala geografiska områdesansvaret, viktiga uppgifter i svensk krisberedskap. Länsstyrelsen ska, bland annat, verka för gemensam inriktning, prioritering och samordning av åtgärder och aktörer i länet. På ett övergripande plan har länsstyrelsens hantering och hur den utvecklats över tid gynnats av länsstyrelsens krislednings (landshövding, länsöverdirektör, Chef i beredskap corona) engagemang och ändamålsenliga agerande, av en flexibel samverkan mellan länsstyrelsen och Samverkan Stockholmsregionens (SSR) samverkansstab samt av en effektiv användning av samarbetet mellan aktörerna inom SSR. Länsstyrelsens krisledning har, på ett ändamålsenligt och positivt sätt, agerat självständigt för att bevaka Stockholms läns intressen både inom ramen för det länsstyrelsegemensamma samordningskansliet och bilateralt med nationella myndigheter. Länsstyrelsens arbete med inriktning och samordning inom länet (både inom ramen för samarbetet med SSR och i bilaterala konstellationer) bedöms sammantaget ha bidragit på ett positivt sätt till arbetet med att uppnå de mål som finns formulerade för länsstyrelsernas krisberedskap.

Flera lärdomar kan dras av länsstyrelsens krishantering utifrån utvärderingen, framförallt gällande samverkan, organisation och kommunikation.

Länsstyrelsen har en central roll att spela i svensk krisberedskap vid komplexa och gränsöverskridande kriser och rollen i dessa händelser blir mer omfattande än att verka för samordning inom länet. Snarare befinner sig länsstyrelserna i en skärningspunkt där nationella, regionala och lokala perspektiv kan samlas, vilket innebär att förmågan till samlad analys och situationsförståelse blir viktig. Rollen kan emellertid inte nödvändigtvis lösas av länsstyrelserna gemensamt då detta skapar ett filter i den vertikala samverkan, utan varje länsstyrelse har här en viktig funktion att fylla. Därtill kan inte heller länsstyrelserna förlita sig på att behoven identifieras underifrån eftersom att hanteringen då riskerar att bli reaktiv.

SSR har visat sig vara en effektiv plattform för att uppnå gemensam inriktning, samordning och enhetlig kommunikation i länet. Samarbetet inom ramen för SSR har gynnat hanteringen och medförde att de relevanta aktörerna i Stockholms län kunde börja samverka i ett tidigt skede då de inte behövde bygga upp en struktur och kontaktvägar. SSR:s former för informationsinhämtning har gjort det möjligt för länsstyrelsen att agera buffert mellan nationella myndigheter och kommunerna genom att begränsa och effektivisera förfrågningar om information. Länsstyrelsens krisledning har också haft förmågan att identifiera behov av samordning som inte låtit sig lösas genom SSR och har hanterat dessa i andra forum. Tillsammans med SSR:s RSIB har länsstyrelsens krisledning också haft förmågan att anpassa strukturerna efter de krav som händelsen har ställt. Förmågan till anpassning och flexibilitet är viktig att slå vakt om.

Det är sannolikt att Stockholm som län behöver en struktur som SSR för att utföra uppgifterna inom ramen för det geografiska områdesansvaret. Det finns anledning att dra lärdom av erfarenheterna av samarbetet under pandemin för att utveckla SSR och integrering av länsstyrelsens och SSR:s respektive krisorganisationer. Det kan också finnas behov av att tydliggöra och ytterligare förankra ansvarsfördelningen mellan länsstyrelsens krisorganisation och SSR:s kansli/samverkansstab och då särskilt gentemot SSR aktörerna. Det är inte helt entydigt för SSR-aktörerna eller på länsstyrelsen var ansvarsfördelningen går mellan länsstyrelsen stab och SSR:s samverkansstab. I förlängningen innebär en sådan otydlighet en viss risk vid ansvarsutkrävande.

Länsstyrelsens samverkan med och inom det länsstyrelsegemensamma samordningskansliet har varit gynnsam. Det har till exempel inneburit att kontakter med nationella myndigheter kunnat samordnas. Det hade samtidigt underlättat ytterligare för länsstyrelsen om man kunnat rapportera lägesbilder enligt en gemensam mall till samtliga mottagande aktörer. Det gemensamma arbetet kan dock hämmas på grund av ”rättviseperspektivet” och att länsstyrelserna tillsammans blir mer av en nationell aktör än en regional. Länsledningen har utöver engagemanget i det länsstyrelsegemensamma arbetet också behövt ha förmåga att samverka enskilt med nationella myndigheter.

Sammantaget kan inte länsstyrelsens roll i svensk krisberedskap, och särskilt inte vid gränsöverskridande kriser, fullt lösas genom arbetet inom ramen för SSR respektive det nationella samarbetet mellan länsstyrelserna. Erfarenheterna från hanteringen av pandemin visar på centrala uppgifter för och förmågor hos länsstyrelsen vid kriser. Dessa erfarenheter bör omhändertas i länsstyrelsens krisplanering men det är samtidigt av särskild vikt att inte bygga organisationen för att kunna hantera pandemier, utan att ta hänsyn till bredden i länsstyrelsens uppdrag. Vidare utveckling av länsstyrelsens krisorganisation bör beakta samarbetet med SSR då detta visat sig centralt i hanteringen. Utvecklingsarbetet bör också ta hänsyn till integreringen mellan krisorganisation och linjeorganisation och se till att staben kan stödja länsstyrelsens beslutsprocesser. I alla utvecklingsprocesser är övning och träning av medarbetare av central betydelse.

Några aspekter i hanteringen framstår som särskilt viktiga lärdomar som kan användas för att utveckla länsstyrelsens krisorganisation. Anpassningen av länsstyrelsens stabsstruktur, integreringen med SSR:s samverkansstab, tillsättningen av rollen som insatschef/Chef i beredskap corona och att länsstyrelsen utnyttjade befintlig delegationsordning framstår ha gynnat hanteringen och bör således inarbetas i krisplaneringen.

Några ytterligare utvecklingsområden har identifierats. Rutiner för hur överlämningen mellan stabschefer sker kan förbättras och bör fortsatt diskuteras för att skapa mer kontinuitet för respektive stabschef. Erfarenheter från utvärderingen visar också att länsstyrelsens krisorganisation endast i begränsad utsträckning har bidragit till målet att verka för att samordna information i länet. Länsstyrelsen behöver även stärka sin kriskommunikationsförmåga som del av sitt samordningsansvar under en kris. Länsstyrelsens TiB har aktiverat ledningsorganisationen och tagit initiativ till samverkan och aktiverat SSR. Aktiveringen av SSR initierade också beslutet att aktivera länsstyrelsens stab. Underlaget till aktiveringen togs dock inte fram på beslut av länsstyrelsen. Länsstyrelsen bör försäkra sig om att det finns en egen förmåga till omvärldsbevakning för att kunna initiera samverkan utan att förlita sig på SSR.

Slutligen är länsstyrelsens analysförmåga i behov av utveckling. Utvärderingen indikeraratt länsstyrelsens krisorganisation bör innefatta en starkare analysförmåga med en övad analysgrupp som arbetar utifrån tydliga, systematiska och strukturerade processer och metoder. Analysprocessen bör också tydligare sättas in i länsstyrelsens övriga processer (särskilt processer för beslutsfattande) och tillgodose en förmåga att initiera och driva samverkan även i situationer där behoven inte identifierats av SSR:s aktörer. Även detta arbete bör ske i samverkan med SSR.

Sammantaget visar utvärderingen av Länsstyrelsen i Stockholms läns krishantering i samband med covid-19-pandemin på relevanta lärdomar för länsstyrelsens krisorganisation. Slutligen indikerar erfarenheterna och analysen i projektet att forskningen om hanteringen av gränsöverskridande kriser behöver inriktas mot regionala och ämnesövergripande aktörer och mot organisation för samverkan och ledning.

Förord

När denna bok går till tryck befinner vi oss förhoppningsvis i slutskedet av västvärldens coronapandemi, medan delar av världen fortfarande har väldigt låg vaccintäckning och riskerar fortsatta vågor av omfattande covidinfektion. I Sverige arbetar sjukvårdens aktörer tillsammans för att skyndsamt erbjuda befolkningen vaccin mot covid-19. Den 28 juni begärde statsminister Stefan Löfven om entledigande, och leder därmed nu en övergångsregering. Den 29 juni inledde talmannen uppdraget att (ännu en gång) ta fram förslag till ny statsminister. Turbulensen tycks ha blivit vardag och enigheten att vi behöver stärka vår säkerhet växer.

I osäkra tider är samhället beroende av att allt fler ska känna det angeläget att bidra till en ökad säkerhet och till skyddet och försvaret av våra grundläggande värderingar. Vi vill med framsidan av rapporten uppmärksamma en av de yrkesgrupper som (utöver sjukvårdspersonalen) stått i frontlinjen under de senaste 18 månaderna. En yrkesgrupp som under coronapandemin på ett tydligt sätt har visat sig utgöra en förutsättning för svensk krisberedskap och totalförsvar. Om inte förskolelärare, fritidspedagoger och lärare går till jobbet, så kan exempelvis heller inte sjuksköterskor, riksdagsledamöter, läkare, renhållningsarbetare, poliser, räddningstjänstpersonal, veterinärer, lantbrukare eller officerare gå till jobbet. Det gäller både i kris och vid höjd beredskap.

Försvarshögskolan har sedan 2007 gett ut rapporten Förutsättningar för krisberedskap och totalförsvar i Sverige. Från och med 2018 ansvarar Centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet (CTSS) för att uppdatera rapporten. Rapporten utgör undervisningsmaterial i centrets uppdragsutbildningar och i Försvarshögskolans högskolekurser, men är också avsedd som ett kunskapsunderlag till verksamheter och individer som arbetar med frågor rörande krisberedskap ochFörutsättningar för krisberedskap och totalförsvar i Sverigeivtotalförsvar. Ett stort antal medarbetare, som på olika sätt både har forskat om och verkat inom ramen för krisberedskap och totalförsvar, har bidragit till rapporten.

2021 års utgåva är delfinansierad av MSB, vilket har gett oss goda möjligheter att utöka rapporten med aktuella ämnesområden såsom psykologiskt försvar och cybersäkerhet. Det är vår avsikt att fortsätta utveckla texten för att kontinuerligt ge en rättvisande bild av läget i svensk beredskap för kris och krig och försöka beskriva de utmaningar som återstår.

Vi är tacksamma för alla de synpunkter och kommentarer vi får in om rapportens innehåll och struktur från er som läser. Rapporten har i och med denna utgåva fått karaktären av ett uppslagsverk, och vi hoppas den har en än mer läsvänlig struktur och att det i innehållsförteckningen är enkelt att hitta det man som läsare söker efter.

Planeringen av vår beredskap har länge skett i väntan på utredningar och beslut. Det är alltmer uppenbart att tiden för att agera (liksom investera, prioritera, implementera) har kommit.

Med önskan om en inspirerande läsning,

Fredrik Bynander, Centrumchef CTSS

Jenny Deschamps-Berger, Chef enheten för analys

Stockholm, den 1 juli 2021.

Försvarshögskolans Centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet (CTSS) fick i uppdrag av Jordbruksverket att genomföra en övergripande, deskriptiv kartläggning och analys av hur Jordbruksverket har hanterat fågelinfluensautbrottet våren 2021 med fokus på samverkan och kommunikation. Projektets syfte är att identifiera specifika lärdomar och rekommendationer från Jordbruksverkets hantering av fågelinfluensautbrottet 2021 och relatera dessa till en mer generell planering för krisberedskap och totalförsvar.[1] Målet med rapporten är att göra en övergripande, deskriptiv kartläggning och analys av Jordbruksverkets hantering av fågelinfluensautbrottet 2021 med inriktning på samverkan och kommunikation både internt och externt.

Rapporten är en fortsättning på den kartläggning som gjordes 2021 av Försvarshögskolan, vilken tittade på Jordbruksverkets interna hantering av fågelinfluensan 2021.[2] Föreliggande rapport tittar på samma tidsperiod, januari till april 2021. Covid-19-pandemin pågick under samma period.

Försvarshögskolan har genomfört 19 intervjuer medmedarbetare från Jordbruksverket, Statens veterinärmedicinska anstalt, Länsstyrelsen Kalmar, Länsstyrelsen Skåne och Länsstyrelsen Östergötland, Mönsterås kommun, Konvex och Svenska ägg.

Ett antal lärdomar och rekommendationer har utkristalliserats:

Överlag har samverkan mellan Jordbruksverket både internt och med externa aktörer fungerat väl. Jordbruksverket har uttryckt uppskattning över aktörernas kunskap och insatser i hanteringen.

Jordbruksverket har vid flera tillfällen under hanteringen skiftat krisledningsnivå från grundberedskap till höjd krisledning samt återgått till grundberedskap. Skiftet från framförallt grundberedskap till höjd krisledning har i vissa fall lett till merarbete och försvårat fullföljande av uppgifter för vissa av de externa aktörer men även internt på Jordbruksverket. Svårigheterna har delvis bestått i att komma i kontakt med Jordbruksverket, otydlighet eller byte av kontaktpersoner, nya arbetsstrukturer och byte av arbetssystem (användning av LEIF). Jordbruksverket bör överväga att informera och tydliggöra när de skiftar krisledningsnivå och/eller tydliggöra skillnaderna i arbetssystem och kontaktpersoner för de externa aktörerna för att underlätta hanteringen. Jordbruksverket bör ombesörja att förändringen i krisledningsnivå åtminstone inte medför merarbete för externa aktörer.

Jordbruksverket bör överväga att i större utsträckning ordna specifika arbetsgruppsmöten med aktörerna som besvarar specifika frågeställningar, ett behov som återkommande uttryckts under intervjuerna. Jordbruksverkets samverkansmöten med myndigheter och med näringen[3] har uppfattats som en bra plattform för informationsspridning samt för lägesbilder.

Jordbruksverket skulle kunna gynnas av att i förtid planera och diskutera ytterligare med relevanta aktörer hur samverkan kan förbättras inför liknande utbrott inte minst på regional och kommunal nivå. Gemensamt för de externa aktörerna är att de upplevt att Jordbruksverket bör skapa sig en bättre inblick i de externa aktörernas roll och ansvar och behov av samverkan i hanteringen av ett utbrott.

Jordbruksverket bör överväga att ha dedikerade resurser som säkerställer att frågeställningar från myndigheter och aktörer besvaras inom rimlig tid samt för att undvika att svar uteblir eller att samma fråga ställs och besvaras flera gånger. Gällande informationsspridning och kommunikation har de externa myndigheterna efterfrågat en särskild ingång till Jordbruksverket i höjd krisledning, utöver de funktionsbrevlådor som finns, för en mer effektiv samverkan samt för att få snabbare svar på specifika frågeställningar.

Jordbruksverket bör diskutera vidare hur externa aktörer kan ta del av och dela information med Jordbruksverket i ett mer lättillgängligt format. Delandet av information mellan Jordbruksverket och externa aktörer har varit ett återkommande huvudbry för de externa aktörerna. Idag saknas en effektiv delning av information och beslut, delvis på grund av de begränsningar som GDPR innebär, men även på grund av att ett användarvänligt och lättillgängligt system inte finns tillgängligt.

Det kan vara väl värt för Jordbruksverket att, i nära anslutning till att ett utbrott anses vara färdighanterat, anordna ett ytterligare samverkansmöte alternativt initiera en myndighetsgemensam utvärdering (MGU). De externa aktörerna har efterfrågat en MGU efter hanteringen av utbrottet, men inte fått gehör. Ett flertal av de observationer och rekommendationer som beskrivs i denna rapport har enligt aktörerna redan kommunicerats till Jordbruksverket, men utan återkoppling.

Försvarshögskolans Centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet (CTSS) fick i uppdrag av Jordbruksverket att genomföra en övergripande, deskriptiv kartläggning och analys av hur Jordbruksverket har hanterat fågelinfluensautbrottet våren 2021. Projektets syfte är att identifiera specifika lärdomar från Jordbruksverkets hantering av fågelinfluensautbrottet 2021 och relatera dem till mer generell planering för krisberedskap och totalförsvar. Målet med rapporten är att göra en övergripande, deskriptiv kartläggning och analys av Jordbruksverkets hantering av fågelinfluensautbrottet 2021. Rapporten kommer även att redogöra för rekommendationer för Jordbruksverkets vidare arbete med krisberedskap och totalförsvarsplanering. Analysen undersöker perioden 1 januari 2021 till och med 24 april 2021.

Vintern 2021 inträffade ett fågelinfluensautbrott i Sverige. Jordbruksverket hade då i uppgift att leda och hantera bekämpningen, enligt Epizootiförordningen. Händelsen kom att involvera ett stort antal aktörer, allt från myndigheter på central, regional och lokal nivå till privata aktörer och frivilliga förstärkningsresurser. Denna analys tittar främst på hur Jordbruksverket hanterat utbrottet internt i höjd krisledning samt i grundberedskap. Utbrottet skedde samtidigt som covid-19-pandemin pågick vilket medförde att en stor del av Jordbruksverkets medarbetare arbetade på distans under perioden. Därför hölls majoriteten av möten och diskussioner digitalt. Jordbruksverket hade under tidigare år gått upp i höjd krisledning vid ett eller ett par tillfällen medan majoriteten av utbrotten hade hanterats i linjen. Skiftningarna i krisledningsnivå, från grundberedskap till höjd krisledning och vice versa, medförde initialt ökad arbetsbelastning för djuravdelningen både gällande arbetsrutiner, administration samt att medarbetare och ledning flyttades från linjen till krisorganisationen.

Under analysen har ett antal lärdomar och rekommendationer utkristalliserats:

Många av de nedanstående iakttagelserna är centrala inom totalförsvar och krisberedskap: mental beredskap, operativ förmåga, vilja att agera, omvärldsbevakning, förstärkning för uthållighet, bra stabsarbete, robust och säker kommunikation. Detta är därmed områden som är relativt förutsägbara inom totalförsvar och krisberedskap. Även om krisens natur generellt sett är svårförutsägbar kommer dessa områden på ett eller annat sätt att beröras.

Jordbruksverket är en myndighet med vana att agera operativt vid skarpa insatser då det relativt ofta inträffar oväntade händelser inom myndighetens ansvarsområde, inte minst utbrott av djursmitta. Detta har sannolikt gett åtminstone delar av Jordbruksverkets personal en mental beredskap och en vilja att agera vid kriser. Detta är mycket värdefulla egenskaper inom totalförsvarsplanering och krisberedskap, jämfört med den alltför vanligt förekommande inställningen inom svensk krishantering – att avvakta och därmed hamna på efterkälken.

Kriser innebär osäkerheter. Ett sätt att minska oklarheter samt att skaffa sig en bättre förmåga att hantera uppkomna situationer är att tidigt dra på med resurser. Det är bättre att ha relativt gott om resurser tillgängliga och kunna skala ner om resurserna inte behövs, jämfört med att tvingas skala upp samtidigt som en eskalerande situation ska hanteras. Jordbruksverket gick vid fågelinfluensautbrottet tidigt upp i höjd krisledning. Krisorganisationen aktiverades redan två dygn efter att den första misstanken inkom via Tjänsteman i beredskap (TiB). Det är snabbt agerat.

Skillnaden i att arbeta i linjen eller i krisorganisationen bör minskas så att rutiner, stödsystem och beslutsgång är så lika som möjligt i vardag och kris. Att arbeta på olika sätt, med flera olika system har uppfattats ge merarbete. Ett specifikt exempel på detta är stödsystemet LEIF som används i stor utsträckning i höjd krisledning men i begränsad omfattning i linjearbete vid grundberedskap.

Stabsarbetet tycks ha fungerat väl, liksom den generella krishanteringen, tack vare engagerade medarbetare. Adjungerandet av personal till krisledningen bör förtydligas, med andra ord vilken funktion, vilken kunskap samt vilket mandat som behövs. Djuravdelningen berörs oftast vid kriser inom Jordbruksverkets ansvarsområden. Sannolikt bör därför en representant från djuravdelningen få en ordinarie roll med fullt mandat i krisledningen och delta i beslutsfattandet kring hantering och krisledningsnivåer.

Jordbruksverket tycks ha en god omvärldsbevakning inom områden som rör dess verksamhet, exempelvis olika djursjukdomar. Omvärldsbevakning är en central del i krisberedskap, något som möjliggör för en organisation att tidigt fånga

upp tecken på att inte allt står rätt till, samt att anpassa beredskapen därefter. Dessa funktioner verkar ha fungerat som avsett gällande upptäckten och hanteringen av fågelinfluensa. Denna förmåga bör behållas.

Jordbruksverket bör ytterligare förankra och förtydliga vilka kriterier som finns uppställda för att skifta krisledningsnivå. Detta för att skapa mer förståelse för skiftningarna i krisledningsnivå och för att undvika att djuravdelningen och krisledningen hamnar i otakt gällande höjning respektive återgång i krisledningsnivå. Dessa skiftningar innefattar en hel del förändringar i arbetssätt och rutiner samt beslutsgång.

För att säkerställa uthållighet i krisorganisationen bör Jordbruksverket i förväg ha förberett en förstärkningsorganisation (top up-organisation). Detta kan göras exempelvis med avtal som redan förhandlats med lämpliga aktörer från vilka Jordbruksverket kan avropa personal. Inspiration kan då hämtas från förstärkningar av arbetet i fält med hjälp av Hemvärnet, Blå stjärnan, Lottakåren och Frivilliga Automobilkåren. Förstärkningar i fältarbetet tycks ha fungerat väl och bör behållas, men ur ett totalförsvarsperspektiv ska man vara medveten om att delar av ovanstående förstärkning har krigsplaceringar som omöjliggör stöd vid höjd beredskap beslutad av regeringen. Med detta i åtanke ger det (ännu) bättre redundans och uthållighet om avtal även träffas med andra aktörer.

Covid-19-pandemin pågick samtidigt som fågelinfluensautbrottet hanterades. Pandemin gjorde att majoriteten av Jordbruksverkets personal arbetade på distans. Detta bidrog möjligen till att problem med uthållighet och stress i krisledningen inte uppmärksammades tillräckligt tidigt. Det hade därför sannolikt varit fördelaktigt att samla åtminstone delar av den centrala personalen till stabsarbete på plats fysiskt på Jordbruksverket - på ett smittsäkert sätt.

Vid fågelinfluensahanteringen behöll djuravdelningen i stort den grupp som arbetade i höjd krisledning även vid det första tillfället när man återgick till grundberedskap. Vid händelser som rör djur bör Jordbruksverket på samma sätt överväga att skapa en tillfälligt sammansatt grupp på djuravdelningen som arbetar under hela händelsens gång. Detta dels för att skydda linjearbetet men även för att undvika tidskrävande merarbete i arbetet mellan skiftningarna i krisledningsnivå. Förstärkningsresurser till denna tillfälligt sammansatta grupp kan planeras i förväg för att säkerställa uthålligheten.

Konventionella kommunikationssystem har använts under händelsen, däribland mail, SMS, samarbetsytor, Rakel och liknande. Detta är system som har en låg skyddsnivå för informationen, vilket ofta kan vara tillräckligt. Men ur ett totalförsvarsperspektiv måste man också ta hänsyn till att en kvalificerad antagonist kan avlyssna och påverka. Jordbruksverket bör därför säkerställa att antalet personer som kan hantera robusta och säkra kommunikationer är tillräckligt, samt överväga att använda sådana system även vid mindre och större utbrott, för att öka Jordbruksverkets redundans och totalförsvarsförmåga.

Rapporten ”Förutsättningar för krisberedskap och totalförsvar i Sverige” ges ut årligen av Centrum för Totalförsvar och Samhällets Säkerhet (CTSS). Sedan 2018 har rapporten även inkluderat en fördjupande bilaga om rättsliga förutsättningar. Bilagan skapas i nära samarbete mellan CTSS och Centrum för operativ juridik och folkrätt som också finns på Försvarshögskolan. Bilagan har glädjande nog blivit efterfrågad av många och därför väljer vi nu att publicera den även i en pdf-version för enklare spridning. 

Rapporten tar upp begrepp och termer ur juridiskt perspektiv och går igenom samhällets omställning från fred till krig - den administrativa beredskapen. 

This mixed-methods study presents a comparative analysis of the use and perceived usefulness of Facebook and Twitter, among Swedish citizens and crisis communication professionals, as crisis communication tools and information sources. The use and perceived usefulness of Facebook and Twitter are not congruent and consistent between the two different groups, according to the overall study. Communication professionals, for example, report higher levels of perceived usefulness regarding Facebook’s potential as a crisis communication tool than do the citizens. Taken together, the results show that researchers (within social media and crisis communication) and crisis managers both need to deal with the fact that social media is not a homogenous phenomenon with a single coherent role in crisis management and communication research and practice.

Försvarshögskolan har på uppdrag av länsstyrelsen i Gotlands län och Försvarsmakten, P18, tagit fram en rapport för att beskriva lärandet inom Utvecklingssatsning Gotland (UT). UT har bedrivits sedan januari 2018 och skulle ha avslutats vid 2020 års utgång. Regeringen beslutade emellertid den 22 oktober 2020 att förlänga UT ytterligare ett år. Perioden som studeras i den här rapporten inleds augusti 2019 och avslutas november 2020.

Som material för rapporten har framförallt intervjuer av tolv personer anställda vid vid länsstyrelsen och vid P18 genomförts. Till stor del vilar således rapporten på självskattningar. Vidare har fokusgrupper, observation vid stabsövningen RSÖ19 samt dokumentanalys använts. Totalförsvarsövning 2020 hade erbjudit fler tillfällen för deltagande observation, men på grund av coronapandemin sköts flera delövningar upp och detta tillfälle uteblev. Emellertid är det sannolikt att aktörernas faktiska hantering av pandemin har kunnat utgå från det arbete med totalförsvarsplanering som UT har inneburit.

Målet med rapporten har varit att ge uppdragsgivarna ett underlag som redogör 1) för den kunskapshöjning som medverkande i projektet anser att de tillskansat sig inom ramen för projektet, och 2) ett underlag för vidare beslut avseende kunskapsutveckling och kunskapshöjande åtgärder inom ramen för totalförsvar på Gotland. Det tredje målet var att se hur erfarenheter från RSÖ 19 och TFÖ2020/FMÖ2020 bidragit till kunskapsutvecklingen. De flesta övningar ställdes in på grund av covid-19, vilket medförde att målet ströks.

Författarna anser att det är sättet som länsstyrelsen och P18 har valt att arbeta på som har utgjort grunden för den relativt stora kunskapshöjning som man har nått under perioden 2018-2020. Sättet att arbeta på utgör samtidigt UT:s framgångsfaktorer:

· Totalförsvarsplaneringen dimensioneras utifrån krigets krav.

· Civila och militära aktörer samarbetar nära för att öka förståelsen för varandras behov och utmaningar.

· Totalförsvarsplaneringen drivs som linjearbete, inte som ett projekt.

· Ledningarna på länsstyrelsen och P18 är djupt engagerade och tydliga i sin prioritering av totalförsvarsplaneringen.

· En förutsättning för effektiv totalförsvarsplanering är att alla som arbetar med det i stora drag förstår och accepterar det försämrade omvärldsläget som en utgångspunkt för arbetet.

· Företag involveras tidigt i totalförsvarsplaneringen, eftersom en stor del av de viktigaste samhällsfunktionerna är ägda av näringslivet.

· Genomför flera, mindre övningar snarare än få, stora övningar.

Den svenska säkerhets- och försvarspolitiken kom snabbt att förändras under 2014 efter att Ryssland först ockuperat och sedan annekterat Krimhalvön. Sveriges verklighetsbild förändrades på några få månader, från det att Sveriges statsminister på Folk och Försvarskonferensen i Sälen i januari 2014 sagt att det var svårt att kunna tänka sig att det fanns något avgörande militära hot mot något europeiskt land. För något mer än sju år sedan, den 10 december 2015, beslutade regeringen om en återupptagen totalförsvarsplanering.

Det är inom ramen för denna planering, och den svenska förmågeökning som den syftar till, som våra tankar här riktar sig till. Vi är långt ifrån klara i Sverige. Vi har precis kommit igång. Stora tankar behöver tänkas. Effekt behöver levereras.

Vår uppgift är att lista utmaningar och problem i Sveriges säkerhets- och försvarspolitik inom den pågående totalförsvarsreformen och identifiera utvecklingsbehov inom svensk policy och strategi. Vi ska utmana status quo, vara framåtlutade och argumentera för de reformer som vi anser behövs.Våra slutsatser återfinns inom tre kapitel

Demokratin, rättsstaten och de grundläggande fri- och rättigheterna är Sveriges främsta skyddsvärden.Ett starkt totalförsvar utifrån helhet, enkelhet och effekt.En vassare förmåga.

In early 2020, decision makers in Stockholm were concerned that intensive care units (ICUs) would fill up because of the massive spread of the coronavirus. Therefore, they decided that a group of doctors, a construction company and the Swedish Armed Forces would build a temporary hospital inside an exhibition hall. Using field study observations and in-depth interviews, this study investigates the role of boundary spanners and leadership in crisis management and team learning. Two types of boundary spanners were prevalent: the 'Leader' and the 'Expert', and together they are crucial for successful crisis management, and for team learning. This study contributes to filling a gap in research regarding the role of boundary spanners in team learning within and across teams. Results show that research into boundary spanners and team learning can use the variables in Edmondson's team learning model for thematic data analysis, and to describe and understand how boundary spanners can contribute to learning within and across teams, when collaborating in the mutual management of crises.

Den här rapporten presenterar vilka nationella outtalade normer som kan utläsas hos nio stater som bryter mot internationella överenskommelser i cyberrymden. Det finns olika sorters normer och många definitioner på vad det är, där uttalade normer ofta associeras till skrivna regler, medan outtalade normer associeras till underliggande värderingar som exempelvis styr diplomati. Diplomati är en praktik i hur stater ska interagera med varandra. Den Ryska Federationen använde sig exempelvis av diplomati 1998 under det första utskottet av FN:s generalförsamling då de lyfte frågan om hur informations- och telekommunikationsteknologier kan påverka internationell säkerhet. FN antog då en resolution och 2014/2015 presenterade de elva uttalade normer som ska gälla för ansvarsfullt statligt beteende i cyberrymden. Resultatet i denna rapport visar att alla nio stater har brutit mot FN:s uttalade normer men i olika grad/utsträckning. Resultatet visar därför på att de nationella outtalade normerna som kan utläsas hos de nio staterna under granskning i cyberrymden följer den geopolitiska och geoekonomiska situationen i den internationella miljön.

Syftet med rapporten är att förklara innebörden av begreppet antagonistiska hot i en lokal kontext, samt beskriva hur begreppet kan tillämpas i olika sammanhang, exempelvis vid Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps (MSB) risk- och sårbarhetsanalyser (2019) och i lokala lägesbilder.

Myndigheten för samhällsskydd och beredksap har finansierat rapporten inom ramen för Polismyndigheten, Noa/UC-Västs projekt – Ökad lokal krisberedskap till att motverka organiserad brottslighet, social oro, antagonistiska hot och händelser av betydelse för totalförsvaret tillsammans med Malmö Universitet, som syftar till att motverka organiserad brottslighet, social oro, antagonistiska hot och händelser av betydelse för totalförsvaret.

Kapitel:

• Inledning - Henrik Häggström och Hans Brun
• Organiserad brottslighet och våldsbejakandeextremism som antagonistisk hot - Amir Rostami
• Salafistiska nätverk och antagonistiska hot - Magnus Normark
• Samtida högerextremism, antagonistiska hotoch dess inverkan på lokalsamhället - Helene Lööw
• Kollektivistiska strukturer och sedvanerätt: En viktig aspekt av antagonistiska hot - Per Brinkemo
• Antagonistiska hot och rättsliga utmaningar - Hans Brun
• Avslutande diskussion - Henrik Häggström och Hans Brun

This study aimed to explore how facilitators of group dynamic and structured leadership courses cope with difficult situations during the course, and to relate their coping strategies to general individual characteristics and situation-specific appraisals. The study group consisted of facilitators of two of the most widespread leadership courses in Sweden: 110 facilitators of the course Understanding Group and Leader (UGL) and 111 facilitators of Developmental leadership (DL). A web-based questionnaire included descriptions of two difficult interpersonal course situations and questions on personality, general leadership style as well as situation-specific appraisal and coping. Three coping strategies were identified (factor analyses): Focus on course structure, Focus on psychological safety and Focus on own reflection. These factors were positively correlated. Weak associations were observed between the coping strategies and personality and general leadership style. Situation-specific appraisals covaried more strongly with the coping strategies. The findings suggest that reflection based on these coping strategies can lead to increased self-awareness and self-confidence on part of the facilitator. The findings may also help leadership course facilitators to cope more effectively, which in turn creates trust in the group that they are leading. The study contributes to the understanding of a limited research area; how leadership course facilitators cope with difficult course situations. The results provide guidance on how to cope more effectively. Practical implications include aspects to focus on in the training of leadership course facilitators.

Interest in crisis management among journalism scholars grew in the wake of the terror attacks of September 11, 2001. Yet, few studies explore journalists and their organizations from a newsroom and organizational crisis management perspective. In this study, we study journalists’ ability to conduct news work when faced with a frame-breaking news event—in this case, the July 22, 2011 attacks in Norway. Dividing the journalistic response to these events into three stages, each with its own particular challenges, we have been able to unpack how these Norwegian journalists were capable of reporting on the events despite the chaos and uncertainty that followed in their wake, including the fact that the newsroom itself suffered severe damage from the bomb blast. This study shows that coping mechanisms in times of organizational stress will range from the expected (routine, habit) to the unexpected (improvisation, bricolage). The individual must pick up where the organization leaves off, relying upon experience and professionalism as well as face-to-face interaction and the assistance of whatever technology survive

During the evening of 19 May, the celebration of Sweden’s gold medal in the hockey World Championship took place in the centre of the city, while reports began coming in of an unusually large number of vehicles being set on fire in Husby. During the night, additional vehicles, and even a school and a garage, were set ablaze. Police and rescue personnel were attacked when they arrived on the scene, adding to the event an unusual component in that the police also had to protect the rescue workers on site. The riots in Husby that spread across the Stockholm suburbs lasted for two weeks, although there was nothing to indicate early on that it would last this long, and what crisis management needs would arise.

Purpose – The Indirect Leadership Questionnaire (ILQ) is constructed to measure important parts of a theoretical model of indirect leadership to be used in leadership courses for high-level managers. The ILQ consists of 15 model-derived items plus extra space that provides for free-text comments. This study aims to evaluate the psychometric properties of the ILQ, its predictive power and practical usefulness in indirect leadership courses and to evaluate the indirect leadership model in the light of new data.

Design/methodology/approach – The study sample consisted of 225 higher managers and 6–10 of their subordinates (total: 1,703). The latter were working at least two hierarchical levels below their higher manager. The managers made self-ratings, and the subordinates rated their respective higher manager using the ILQ.

Findings – Results showed that the ILQ has acceptable psychometric properties in terms of dimensionality(two model-compatible factors were obtained), reliability, discriminability and predictive power. Previousproblems with many “Don’t know” responses from subordinates working two or more hierarchical levels below their higher manager were considerably reduced. A qualitative analysis of the free-text responsess howed that indirect leadership behaviors that can be seen as inspirational influence and communication skills should be more emphasized in future indirect leadership courses. The leaders’ personality, task-related competence and performance-orientation were also highlighted more than in the indirect leadership model.

Research limitations/implications – It was concluded that the ILQ is a useful tool in indirect leadership courses but that it is too limited to be used as a basis for theory development of indirect leadership.

Originality/value – The ILQ has acceptable psychometric properties and provides an easy-to-use tool togain practical, usable knowledge of the “how’s” of indirect leadership

This article investigates one crisis management effort during the COVID-19 pandemics first wave in Stockholm, Sweden. Decision-makers in Stockholm were afraid that intensive care unit beds would run out due to the massive spread of the virus and therefore decided to build a temporary hospital in an exhibition hall outside Stockholm. Using field study observations and interviews, this article uses grounded theory method to describe what happened between two actors, a hospital and a regional administrative body, during this process. These two actors, in this article called the Operational and the Administrative organisations, are two separate but dependent actors who had to collaborate during this crisis. The crisis management process can be seen as forced collaboration. By investigating the different phases of the crisis management, we found that there were conflicting situational assessments, conflicting actions, power play and stereotyping, which contributed to making collaboration and crisis management difficult.

This article describes how to develop, adapt, and manage an independent think tank approaching new cross-sectoral forms of national security threats within a government stove-piped system. The Center for Asymmetric Threat Studies at the Swedish Defence University was in a European context a unique hybrid entity that combined academic research with policy-relevant recommendations and trusted second opinions to Cabinet departments and agencies. This article explores how to bend stovepipes within a Swedish context in the areas of Counter-Terrorism, Intelligence Studies, Cyber Security, and Influence Operations.

The international security environment has in recent years evolved into a volatile and increasingly grey zone of war and peace. Security challenges arising from hybrid threats and hybrid warfare, henceforth HT&HW, are today high on security agendas across the globe. However, despite the attention, and a growing body of studies on specific issues, there is an imminent need for research bringing attention to how these challenges can be addressed in order to develop a comprehensive approach towards identifying, analysing and countering HT&HW. This volume supports the development of such an approach by bringing together practitioners and scholarly perspectives on HT&HW, by covering the threats themselves as well as the tools and means to counter them together with a number of real-world case studies.

Over time the grey zone between peace and war has grown considerably, underscoring the necessity of understanding hybrid warfare and related threats. Russia’s actions in Ukraine have manifested this paradigm, being a good example of the problem in thinking about war and peace as binary categories. How does a country or group of countries deal with threats and aggression in this grey area, such as ‘little green men’ that appear in uniform but without national denomination and refuse to tell where they come from, election-influenced operations or cyberattacks, to mention but a few possible actions.

By uniting the knowledge of both practitioners and scholars, the volume aims to identify the existing tools for countering HT&HW, as well as experiences from a wide set of empirical contexts. Mirroring this, the project is a cross-sector collaboration between the Department of Military Studies and the Center for Asymmetric Threat Studies (CATS) at the Swedish Defence University. The former represents an academic environment where research and teaching are intertwined in a range of subjects including War Studies, Military Technology and Military History. The latter is a national centre within the Swedish Defence University tasked with developing and disseminating knowledge about asymmetric threats within the context of societal security and resilience.

This volume focuses on the challenge posed by HT&HW to Western democracies, and their ability to address it. Western democracies are not only the type of states most frequently targeted by hybrid measures, but also the most vulnerable. By virtue of being open, pluralistic and liberal societies with freedom of the press and rule of law, Western democracies display both inherent weaknesses that can be targeted and inherent constraints – in particular through the rule of law and basic freedoms – that limit the scope for defensive actions. These vulnerabilities are increasingly recognized by Western governments, which have developed a range of entities to address them, although coordination in many instances remains weak. The later sections outline the growing significance of HT&HW on the security agendas of Western democracies and the challenges they imply, as well as the entities these states have established in response. Although neither list is complete, they provide an overview of the current situation. The final sections provide an outline of the volume’s structure and a summary of each chapter.

Effective interorganizational collaboration is a pivotal ingredient of any community or nation’s capacity to prepare for and bounce back from disruptive crisis events. The booming research field of collaborative public management (CPM) has been yielding important insights into such collaboration that as yet await transfer to the study of crisis management (CM). Also, we argue that the general CPM literature has not sufficiently addressed the distinctive collaboration challenges involved in coping with crises. This article bridges this twofold gap. Based on a systematic review of prior research in collaborative CM, this study identifies dominant areas of theoretical emphasis, methodological practices, and patterns of empirical enquiry. The article highlights areas where CPM research has potential to further inform the understanding of collaborative CM, including performance, success factors, managerial skills, and learning. The article then identifies five properties associated with CM—uncertainty, leadership, magnitude, costs, and urgency—which deserve further analysis to advance the understanding of the application of CPM principles and strategies. We conclude with outlining a research agenda and offering a set of testable propositions aimed at investigating the likelihood of effective collaboration in different types of crises and as expected indifferent CM paradigms.

Förekomsten av misstro gentemot svenska myndigheter, rättsväsendet, och olika former av kommunal verksamhet – som exempelvis socialtjänsten – är inte något nytt fenomen i en svensk kontext, och har särskilt uppmärksammats i relation till utsatta områden. Frågan om socialtjänstens roll har också exploaterats inom radikalislamistiska miljöer – både nationellt och internationellt. I början av år 2022 uppmärksammades en otillbörlig informations-påverkanskampanj i relation till just den svenska socialtjänsten samt Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU), som bland annat gjorde gällande att den svenska socialtjänsten kidnappar barn och särskilt riktar in sig på barn med utländskt påbrå och muslimsk trosuppfattning. Flera olika aktörer i Sverige förenades inledningsvis på sociala medier samt genom fysiska demonstrationer, varpå frågan även fick en omfattande internationell dimension. Detta skulle sedermera komma att utvecklas till det som benämnts som den största påverkanskampanj som Sverige någonsin har träffats av. I kölvattnet av kampanjen har det både förekommit hat och hot mot svenska offentliga institutioner och enskilda socialsekreterare, samt uppmaningar till våld och terrorattentat. Vidare har det även påvisats hur aktörer med kopplingar till radikalislamistiska miljöer – inklusive våldsbejakande sådana – har främjat samt bidragit till att sprida sådana narrativ.

Följande studie presenterar en kronologisk redogörelse för den så kallade LVU-kampanjens uppkomst och utveckling, både i Sverige och internationellt, samt kopplingarna mellan dessa dimensioner. Studiens empiriska material består främst av innehåll från öppna sociala medier, med ett särskilt fokus på Twitter, Facebook och YouTube, och baseras bland annat på en daglig genomgång av ett antal framträdande utländska arabisk- och turkiskspråkiga konton – både inför kampanjens uppkomst år 2021 samt under dess massiva utveckling under 2022. Utöver den kronologiska redogörelsen genomförs även en narrativanalys av centrala teman och narrativ som förekommit. Slutligen presenteras även en kvantitativ redogörelse för kampanjens och frågans spridning på sociala medier, baserat på aggregerade data från Svenska Institutet (SI). Studien tar därmed ett helhetsgrepp om olika parallella dimensioner av den så kallade LVU-kampanjen, med ett särskilt fokus på kopplingarna mellan det inhemska och det internationella i relation till informationspåverkan från icke-statliga aktörer.

Studien visar att den otillbörliga informationspåverkanskampanjen inte kan betraktas som ett utpräglat utländskt fenomen, utan att den svenska och den internationella dimensionen inte går att separera. Grunden för LVU-frågans spridning lades i Sverige redan sommaren 2021 i samband med etableringen av den svenska proteströrelsen. Att frågan sedermera fick en så pass omfattande internationell spridning går i sin tur att härleda till ett flertal olika faktorer. En central aspekt är dels den konstanta interaktion som etablerades mellan svenska aktörer samt den mest tongivande aktören i en internationell kontext. Detta i form av Moustafa El-Sharqawy – mer känd under sitt användarnamn Shuoun Islamiya. Denna interaktion inleddes redan under slutet av år 2021, och innan dess att kampanjen och frågan blev viral. El-Sharqawy har därefter kontinuerligt belyst frågan samt ett stort antal konkreta svenska fall, vilka också har använts av tongivande utländska aktörer och mediekanaler.

Att ett flertal utländska individer och organisationer med miljontals följare på sociala medier valt att lyfta och engagera sig i frågan har också utgjort en viktig faktor för kampanjens och frågansspridning och varaktighet. Bland dessa aktörer återfinns bland annat ett flertal religiösa predikanter och paraplyorganisationer, vilket också har gett kampanjen och frågan en avsevärd tyngd och legitimitet. Dessa aktörer har också gemensamt – bland annat genom ett internationellt upprop – formulerat förslag och krav på konkreta åtgärder. Vidare har omfattande och kontinuerlig utländsk medierapportering också gett frågan ytterligare legitimitet samt spridning.

En viktig aspekt att ha i åtanke i relation till LVU-frågans uppkomst och utveckling är också att det har funnits väldigt få motkrafter i förhållande till den desinformation och de narrativ som har främjats och spridits internationellt. Fastän vissa aktörer försökt bemöta den desinformation och de felaktiga påståenden som cirkulerat online så har den enorma mängden av innehåll och desinformation trängt bort flera goda försök att utgöra en positiv motkraft samt att förmedla korrekt information. Flera av de aktörer som ifrågasatt desinformationen har dessutom utsatts för omfattande hat och hot, vilket exempelvis innefattat företrädare för svenska muslimska föreningar och församlingar. I sammanhanget är det viktigt att understryka att svenska muslimska företrädare inte har deltagit i kampanjen, utan istället har tagit avstånd från samt fördömt hat- och desinformationskampanjen.

LVU-frågan och dess dragningskraft har dock inte uppstått i ett vakuum, utan bör snarare ses och förstås i relation till några av de sårbarheter och konfliktytor som finns i det svenska samhället. Detta omfattar dels förekomsten av misstro och bristande tillit gentemot svenska offentliga institutioner och myndighetsutövning, samt dels de inbyggda värderingskrockar som existerar mellan exempelvis kulturella och religiösa förväntningar respektive rättsliga principer i ett demokratiskt samhälle avseende individuella fri- och rättigheter – och särskilt i relation till barns rättigheter. Dessa sårbarheter och konfliktytor har strategiskt exploaterats av ett flertal nationella och internationella aktörer i syfte att främja ett övergripande strategiskt narrativ, samt för att sätta tryck på svensk offentlig förvaltning.

Den så kallade LVU-kampanjen i kombination med koranbränningarna under 2022 och 2023 har skapat ett ny och skarp hotbild i och mot Sverige. Kampanjen och frågan har gått i vågor och har kontinuerligt återupplivats, där den ryska invasionen av Ukraina exempelvis skapade ett betydande avbrott. Det är dock tydligt att frågan aldrig har försvunnit helt, och vi kan därför inte heller förvänta oss att den kommer att försvinna framöver. Istället kommer den troligtvis att fortsätta i olika skepnader samt i varierande intensitet.

För att motstå denna typ av fenomen krävs inte enbart förebyggande åtgärder mot desinformation specifikt, och det räcker inte heller med att enbart förmedla korrekt information. Istället krävs också omfattande förtroendeskapande insatser, vilket bör ske i direkt fysisk kontakt mellan invånare och statliga respektive kommunala instanser. Detta innefattar också ett behov av ökad kunskap och kompetens bland tjänstemän avseende aspekter som kulturella och religiösa normer och värderingar. Detta i syfte att skapa en ökad förståelse för de invånare man möter i sitt vardagliga arbete. Det är därmed viktigt att adressera de underliggande sårbarheter och konfliktytor som existerar i det svenska samhället, och som utgör en grund för att denna typ av kampanjer tillåts att få fäste. Att enbart arbeta mot desinformation men inte ägna resurser åt det långsiktiga förebyggande och förtroendeskapande arbetet skulle annars utgöra ett illustrativt exempel på där man enbart fokuserar på symptomen, snarare än de underliggande orsakerna till samtidens existerande hot och utmaningar. Här krävs koordinerade insatser från svenska myndigheter och kommuner på en helt annan nivå än vad som sker idag.

This book explores the online strategies and presence of Salafi-Jihadi actors in the Nordic as well as the international context.

Global Salafi-jihadism has been at the epicentre of international focus during the past decade. This book explores how the Swedish and other Nordic Salafi-jihadist sympathisers have used social digital media to radicalise, recruit, and propagate followers in relation to foreign terrorist fighters (FTFs) and online communities. The chapters in this volume unpack different perspectives of Salafi-jihadi communications strategies, as well as how the international Salafi-jihadi community has constantly reconfigured and adapted to changing security conditions. The case studies of the Nordics constitute a microcosm of wider Salafi-jihadi narratives in relation to the rise and fall of the Islamic State’s so-called ‘digital caliphate’.

This book will be of much interest to students of terrorism studies, counter-extremism and counter-terrorism, social media and security studies.

This study examines the influence from salafi and salafi-jihadist milieus inSweden and the interactions between these different forms. This executivesummary focuses on the evolution of salafi-jihadis milieus in Sweden andsurrounding salafi elements; messages from these milieus; their methods forinfluence and the impact on local communities in Sweden.

Doktriner, studier och den militära professionen ställer krav på militär kreativitet. Specialförband utges visa en högre grad av kreativitet men i tidigare forskning är begreppet relativt outforskat i den militära sfären. Kreativitet nämns i flera artiklar och annan litteratur men det framgår inte helt vad militär kreativitet egentligen är. Flera författare har definierat begreppet men inte vidare förklarat vad det innebär att vara kreativ, det har en implicit roll i militära sammanhang trots att det anses viktigt och i vissa fall avgörande för att segra.

Genom att applicera civil litteratur om kreativitet skapas en operativ definition av vad kreativitet kan innebära i krigsvetenskapliga sammanhang och vad det innebär att vara kreativ. Studien inriktar sig på fyra fall där utgången varit lyckad respektive mindre lyckad samt motståndet olika avseende reguljär samt irreguljär motståndare.

Studien intar en deduktiv ansats och genom ställda antaganden skapas ett analysverktyg för att prövas på fyra olika fall av specialoperationer. Resultaten visar att graden av kreativitet relaterar med utgången av operationerna. Där tillämpning av fantasi, förmåga till öppet sinne, tillåta sig inspireras och organisatorisk anpassningsförmåga har stor roll i hur operationerna lyckas med överraskning samt hur utgången blir.

In September 2010 and February 2011, the Canterbury region was rocked by a series of earthquakes. The success or otherwise, of a recovery from a crisis can be found in the perceptions of stakeholders. Many different stakeholders exist, including different levels of Government, bureaucratic institutions and state institutions, private enterprise, non-governmental organisations and the public. In this article, the public are the focus and their perception of the recovery is collected. An online survey was conducted, and it demonstrates a significant gap between the Government’s perception and the perception of residents of Christchurch. How do publics react when they feel as though they have been marginalised by the authorities charged with the crisis event recovery? The Government’s account of success is not shared by the majority of respondents, who have mobilised politically using social media platforms. There are implications for Governments and authorities that are seen to fail segments of the public in the age of social media, where crisis management and public relations meet and political mobilisation against officials and official bodies takes place.