Logotyp: till Försvarshögskolans hemsida

The international security environment has seemingly departed from a post-cold war period of everlasting peace and has instead evolved into a volatile and increasingly grey area of war and peace. Security challenges arising from both hybrid wars and hybrid threats are high on security agendas in Sweden and Europe as well as internationally. However, despite the attention there is a lack of research that addresses how such “new” wars and threats should be handled. While studies do exist on specific issues, a comprehensive approach to how hybrid wars and threats are to be handled is still lacking. This is particularly the case when it comes to the sharing of experiences between states. This workshop constituted a first step towards developing such a comprehensive approach.

The workshop’s aim was to be a bridge across disciplinary boundaries as well as between researchers and practitioners within and outside Sweden; integrating each group’s extensive experiences and knowledge into a coherent whole. Besides producing and disseminating new knowledge, the intention of the workshop was to establish a foundation for long-term collaboration; the first step in the creation of a European Network on Hybrid Warfare Capabilities that can work across borders and link state of the art of research and practice.

Although mainly a scientific workshop, a number of practitioners were invited, with a mix of presentations by academics and practitioners. This was intended to foster innovative and reflective discussions across the academic-practitioner divide. The workshop also aimed to develop new ideas associated with hybrid threats/warfare in order to facilitate future cooperation

These proceedings include a summary of the key points made by the presenters, along with conclusions and policy recommendations derived from the ensuing discussions. Conference programme and a list of abstracts for the papers and presentations can be found in the appendix.

The purpose of this study was to explore the relations between individual decision-making styles as measured by the General Decision-making Style (GDMS) test, developed by Scott and Bruce (1995), and some mental abilities theoretically related to decision-making. Participants were 206 Swedish military officers from all services. The multiple regression analysis showed that the Rational, Dependent and Avoidant, but not the Intuitive and Spontaneous decision-making styles could be partly predicted from scores on the Self-esteem Scales (Forsman & Johnson, 1996) and from scores on the Action Control Scales (Kuhl, 1994). The result indicates that decision-making style is not only reflective of habits and thinking practices as proposed in earlier research. Decision-making style also involves basic self-evaluation and the general ability to initiate and maintain intentions (i.e. self-regulation). This calls for a wider definition of the term decision-making style, a holistic definition that takes the whole individual into consideration.

There are 5 independent, although not mutually exclusive, styles used by military officers when making decisions: rational, intuitive, dependent, avoidant, and spontaneous (Scott & Bruce, 1995). The rational and intuitive styles are part of the cognitive style concept, whereas the conceptual foundation of the remaining 3 styles is less clear. The dependent and the avoidant styles were expected to be accompanied by increased levels of negative stress, while this was not expected of the remaining 3 styles. This hypothesis was put to test. Twenty-three male Swedish Army majors were asked to make decisions in 2 different military situations. Their decision styles were measured by the General Decision Making Style inventory (GDMS; Scott & Bruce, 1995). Saliva cortisol release indicated negative stress and was measured on 4 occasions: twice before, after the first decision, and after the second decision. The avoidant style was related to negative stress, as predicted. There was, however, no difference between the base-line measurements and the after-decision measurements, suggesting that officers with an avoidant decision style may, in general, have higher levels of cortisol secretion (i.e., being more of the worrying kind).

Rapporten presenterar hur doktrinutveckling och doktrinimplementering formaliserats och går till på operativ (joint) nivå i det norska försvaret. Rapporten avhandlar fyra ka huvudfrågeställningar. Den första handlar om hur doktrin definieras och vad syftet med doktriner är? Den andra handlar om vad som är källor och underlag till doktrinutveckling? Den tredje frågeställningen handlar om hur doktrinutveckling faktiskt går till? Den fjärde handlar om hur implementering av doktriner genomförs?

För att svara på frågeställningarna analyserades innehållet i det norska försvarets utvecklingshandbok och andra styrdokument för doktrinutveckling Dessutom genomfördes intervjuer på plats med utvalda tjänstemän med kunskaper om doktrinutveckling och doktrinimplementering. För intervjuerna användes ett tidigare utvecklat frågeformulär i syfte att ge en tydligare bild av de formella processernas användbarhet, styrkor och svagheter.

Resultatet av analysen indikerar att doktrin främst är beprövad erfarenhet som utgör vägledning och ett samordningsverktyg i träning och utbildning som gör att det går lättare att bedriva verksamheten effektivt gemensamt (joint) i operationer.

Den viktigaste källan för doktrinutveckling är ”lessons learned” och politiska inriktningar. Dessutom skall källor sökas brett och både utom och inom den egna organisationen. I Norge betonas numera en brett insamlad feed-back från den egna organisationen som ett underlag för att fastställa revisionsbehov av doktriner. Militärteori eller forskning ges inte någon stark roll som källa för doktriner, utom för vissa grundläggande utgångspunkter. Däremot betonas starkt vikten av gemensamma erfarenheter eller beprövad erfarenhet och det mest centrala inslaget i den norska processen är just hur man säkerställer att man kommer överens om vad som är beprövad erfarenhet.

Norska försvaret har utformat sina doktrinutvecklingsprocesser för att säkerställa auktoritativ doktrin genom delaktighet och ömsesidigt ansvarstagande. Processen för doktrinutveckling innefattar förutom de direkt ansvariga för själva skrivandet ett system av representanter från högre förband och enheter inom försvarsmakten som berörs av doktrinerna. I Norge eftersträvas en livslängd för doktriner på fem år, därefter sker revision hellre än nyutveckling. I Norge väntar man i ca tre år och avsätter normalt 15 månader för revision, denna cykel förefaller dock inte vara helt implementerad. När det gäller implementering av doktrin styrs den inte av någon särskild handbok. Den avdelning som ansvarar för utveckling av en viss doktrin svara normalt även för implementeringen. Färdig doktrin publiceras digitalt på en av den norska försvarsmaktens hemsidor.

What is the purpose, strengths and weaknesses of military joint doctrine? In this empirical study we investigate the views of 17 Joint Doctrine developers in UK and US. Based on Harald Höiback’s review of more than 100 years of doctrinal debate, we developed a questionnaire with three sub-scales, doctrinal skepticism, doctrinal foundationalism and doctrinal coherentism. The result indicates that the doctrine developers most of all view doctrine as a tool for effective coordination of military forces. A clearly written doctrine is seen as a good tool for training of officers and units, and it will help to reduce the effect of uncertainty and friction in military operations. 

There are five different, although not mutually exclusive, styles exhibited by military officers when making decisions: rational, intuitive, dependent, avoidant, and spontaneous (Scott & Bruce, 1995). The purpose was to investigate if elected leaders of military planning teams had a different configuration of decision-making styles than their team members. Participants were 98 army captains organized in 16 brigade-level planning teams. The results indicate that team leaders tended to be more spontaneous and less rational, dependent and avoidant in their style configuration than their team members. One possible explanation is that the style configuration exhibited by many of the elected leaders comes through to others as forcefulness and decisiveness and that such a profile is in line with a general leadership culture. The results also provide support for the General Decision-Making Style inventory as a measurement of decision styles, because they suggest that the self-reports coincide with displayed, observable behavior.

Kapitlet är det första av tre kapitel (kapitel 4-6) som beskriver några av de aktiviteter, eller militära arbetsmetoder, som ingår i den militära ledningsprocessen. Inledningsvis beskrivs den militära ledningsprocessen i mer övergripande mening, i syfte att fungera som en inramning till dessa tre kapitel. Efter beskrivningen av ledningsprocessen definieras begreppet planering i historiskt perspektiv. Sedan beskrivs hur planering kommer in i militär verksamhet, tillsammans med en kortfattad beskrivning av några centrala militära planeringsbegrepp. Därefter beskrivs två traditionella militära planeringsmetoder, där deras uppbyggnad förklaras och deras styrkor/svagheter diskuteras i skenet av modern forskning om militär planering. Sedan diskuteras hur olika faktorer kan påverka planeringsprocessens genomförande. Avslutningsvis beskrivs några mer sentida modeller för militär operationsplanering på förbandsnivå, skillnader och likheter dem emellan förklaras och deras styrkor jämfört med traditionell planeringsmetodik diskuteras.

Fokus i kapitlet ligger på militär planering av operationer på förbandsnivå. Tanken är att läsaren skall förstå hur planering kan stödjas med planeringsmetodik och vad som kännetecknar olika sådana metoder. Beskrivningen och diskussionen av planeringsmetodik på förbandsnivå, som följer nedan, kan kritiseras för att vara fokuserad mot markstridskrafter med det beror i huvudsak på att det historiskt sett är företrädare för markstridskrafterna som primärt drivit utvecklingen av planeringsmetoder på förbandsnivå. De övriga stridskraftslagen har i hög utsträckning valt att följa utvecklingen inom markstridskrafterna eftersom denna metodik upplevts som funktionell och ändamålsenlig. Forskare har också, med få undantag, studerat planering inom markstridskrafterna.

One basic assumption behind network-centric warfare (NCW) is that increased supply of information will reduce battlespace uncertainty and increase decision quality. The purpose of this study was to test this assumption. Swedish army captains formed 16 brigade-level planning teams and performed in a realistic planning task. Eight teams planned with access to NCW-similar (abundant) information on the enemy situation, and 8 teams planned using the information supply of today. Results showed a significant reduction in perceived uncertainty for the NCW-condition teams but no substantial differences in plan quality, plan confidence, plan variability, or planning time between the two conditions. These results indicate that even though more information may result in less perceived uncertainty among future military decision makers, an increased information supply needs to be coupled with changes in doctrine and training to provide a maximum benefit to the military planner.

The tendency among Swedish military officers to answer in a socially desirable way when taking some personality tests was investigated. Participants were 216 Army, Navy, and Air Force captains. The test used for measuring social desirability was the Marlowe-Crowne Social Desirability Scale (M-C SDS; Crowne & Marlowe, 1960) and a subset of those test items. Data revealed a strong tendency among the officers to answer in a socially desirable manner compared to earlier data from testing with the M-C SDS and compared to data from a sample of Swedish students of economics. M-C SDS correlated significantly with all 3 of the personality tests used. The comparably strong tendency to answer in a socially desirable way could be due to in part a need for many individuals to "look good" and in part due to difficulties of applying a 5-step Likert scale to the items of the M-C SDS.

The purpose with this chapter is to present a study of the effectiveness of an Armoured Brigade Headquarters (HQ) in some specific respects. Important issues were (1) how is the HQ Staff dimensioned in relation to its tasks, (2) how does the three staff processes work (Planning, Execution and Coordination / Decision) and (3) how well does the HQ’s Standard Operating Procedure (SOP) and Battle Rhythm  function in the light of the HQ’s organization and work processes? The study was designed as a survey study and was based on the following four instruments: (1) Military Command Team Effectiveness Instrument (CTEF 2.0; Essence, Vogelaar, Baranski, Berggren, Van Buskirk, Goodwin & Myller, 2008); (2) Measurement of workload according to the Borg scale (Borg, 1998); (3) Subjective assessments of quality of the Brigade HQ’s orders and reports, and (4) verification that the Brigade HQ followed it’s Standard Operating Procedure. Fifty-four staff members of an Armoured Brigade HQ volunteered as participants. In the study, the HQ was challenged with a peace support / peace keeping operation exercise.

The overall result regarding the CTEF and quality measurements on orders and reports indicate that the HQ worked well during the entire exercise and that the SOP and Battle Rhythm worked rather well. However, through the CTEF, four problem areas were identified. These areas regarded (1) the level of uncertainty in the mission, (2) the high complexity of the task, (3) the perceived instability of the objectives that were supposed to be attained in the mission environment, and (4) a high level of workload in some staff sections. Three of these areas are not under the control of the Brigade HQ (high level of uncertainty, high task complexity and unstable objectives of the operation). However, the fourth area, workload, could be influenced. Some staff sections seem to be undermanned in the current organization and that problem needs to be handled, by increasing some staff sections or by moving some duties to other sections. 

The purpose of this study is to form a model on effective tactics. We selected five theorists, three of which also provided support from quantitative analysis on winning battles. The theorists all advocate the use of maneuver warfare, developed from the German WWII-approach.[1] The analysis indicates the importance of accomplishing a sequence in battle of surprise attacks, followed by shock action, and prompt exploitation in order to accomplish an organizational breakdown of enemy force. Tactical defeat is foremost a result of psychological reactions by the enemy rather than from physical destruction by superior material resources at the point of assault.German WW II approach covering both the tactical and operational level of German ground warfighting until 1945. This is still the theoretical bas in maneuver warfare including features such as mission-type orders (Auftragstaktik), decisive point, centre of gravity (Schwerpunkt) and intent (Absicht). We have pointed out important parts from the German WWII warfare (mechanized) style in a model, although not flawless, in our discussion on victory in battle.

The classic definition of tactics proposed by Clausewitz (1976, p. 128) was that “tactics teaches the use of armed forces in the engagement”. Clausewitz in a similar way of thinking defined strategy as “the use of engagements for the object of the war”. Clausewitz´s definition of tactics is still basically in use in several doctrines around the world although often a bit more developed. So, for example, in the Swedish Doctrine for Ground Operations (2005, p 36) tactics is defined as “the ability to use military forces in conducting battle or in support of battle”. The definitions of tactics are often implicitly (e.g. Clausewitz, 1832/1976) or explicitly (Swedish Armed Forces, 2005) focused on the ability of someone to use military units in order to win an engagement. This someone is a military officer. Studying military tactics is one of the main subjects for officers in military academies, yet, what constitutes tactical thinking ability and how it can be studied and trained has not been under much scientific attention. 

One way to view tactical thinking ability is to frame it as problem solving activity. This has been done partly by the US Army (2005, 2010). The advantage with this is that problem solving research offers several different avenues to how tactical thinking ability can be studied. First, it offers a general classification of types of problems that could be applied to the typical military tactical problem. We propose that a proper understanding of the general military tactical problem facing a military officer is key to understanding how tactical thinking ability can be developed. We also propose that tactical problems generally are dynamic problems, and “formally correct” solutions to dynamic problems cannot be identified in advance.  Another advantage using a problem solving research perspective is that it also offers a set of different theoretical frameworks for studying officers solving tactical problems.

In this paper we present a new approach, at the Swedish National Defence College, to study and develop tactical thinking ability in military officers. We start by classifying a generic tactical problem facing a tactical commander. Secondly, we survey different possible problem solving theories or paradigms that could be applied in order to study, and later also develop, the ability of officers to think tactics. Finally we discuss how a research program for studying and developing tactical thinking ability with a problem solving research approach could be designed. 

What is the purpose, strengths and weaknesses of military joint doctrine? In this empirical study we investigate the views of 17 Joint Doctrine developers in UK and US. Based on Harald Höiback’s review of more than 100 years of doctrinal debate, we developed a questionnaire with three sub-scales, doctrinal skepticism, doctrinal foundationalism and doctrinal coherentism. The result indicates that the doctrine developers most of all view doctrine as a tool for effective coordination of military forces. A clearly written doctrine is seen as a good tool for training of officers and units, and it will help to reduce the effect of uncertainty and friction in military operations.

Doktriner, reglementen och instruktioner av olika slag är viktiga styrmedel för att påverka hur den militära organisationens medlemmar ska förstå sin verklighet, organisationens syfte och hur organisationen vill bedriva sin verksamhet. De återfinns idag på alla hierarkiska ledningsnivåer. Vi har studerat doktrinutvecklingsprocesserna på militärstrategisk-operativ (joint) nivå i USA, Storbritannien, Israel och Norge. Studierna har omfattat såväl analys av processbeskrivande styrdokument som intervjuer med erfarna doktrinutvecklare och implementatörer. Vi använder i rapporten begreppet doktrin som beteckning på de högsta militärstrategiska och försvarsmaktsgemensamma (operativa) publikationerna, på samma sätt som beskrivs i Militärstrategisk doktrin 16.

Huvudfrågeställningarna vi försöker besvara i rapporten är följande: Baserat på tidigare forskning i projektet om olika länders doktrinutvecklingsprocesser, (a) utarbeta förslag på hur en fruktbar doktrinutvecklingsprocess kan se ut samt (b) identifiera fördelaktiga processer för implementering av doktriner främst på joint-nivå.

En rimlig inställning till doktriner att se dem som effekthöjande samordningsverktyg. Även om det inte finns tidlösa eller allmängiltiga regler och principer för krigföring som inte är kontextbundna så betyder inte det att strateger och taktiker ska övergå till ren opportunism och intuition. Handlingar måste kunna rättfärdigas och detta kan ske genom att man inom en militär organisation blir överens om vissa utsagor och uppfattningar om krig och hur krig ska föras. Genom att komma överens i en doktrin om hur vissa saker ska göras så minskar man effekten av osäkerhet och friktioner.

Vi föreslår införande av en doktrinprocess i Försvarsmakten bestående av sex olika huvudaktiviteter: (1) Övergripande ledning, (2) Initiering, (3) Utveckling, (4) Auktorisation, (5) Implementering samt (6) Vidmakthållande. Baserat på våra egna studier av doktrinrelaterad forskning och dagens utvecklingshandböcker för doktrin i de länder vi studerat är vi benägna att tro att dessa sex aktiviteter tillsammans kan utgöra en fungerande doktrinutvecklingsprocess.

Rekommendationen är därför att Försvarsmakten genomför en tydlig institutionalisering av hela sin doktrinprocess i kombination med en fortsatt projektorienterad utveckling av enskilda doktriner. Vårt förslag är att i stort utgå ifrån den organisation av doktrinprocessen på militärstrategisk/operativ nivå som används inom flera västländer och inom NATO. Processen behöver dock anpassas efter svenska förutsättningar. Vi finner att den modell man valt i Norge skulle kunna utgöra modell även för Försvarsmakten. Modellen innebär att ansvar eller huvudmannaskap för olika doktriner fördelas inom HKV. Hela doktrinprocessen bör regleras formellt i en doktrinutvecklingshandbok och här kan exempel hämtas från flera länder.

Rapporten presenterar hur doktrinutveckling och doktrinimplementering formaliserats och går till på operativ (joint) nivå i tre länder som alla relativt regelbundet genomför högintensiva operationer, Storbritannien, USA och Israel. Rapporten avhandlar fyra olika huvudfrågeställningar. Den första handlar om hur doktrin definieras och vad syftet med doktriner är? Den andra handlar om vad som är källor och underlag till doktrinutveckling? Den tredje frågeställningen handlar om hur doktrinutveckling faktiskt går till? Den fjärde handlar om hur implementering av doktriner genomförs?

För att svara på frågeställningarna analyserades innehåll och så jämfördes USA och Storbritanniens utvecklingshandböcker för doktrin. Israel har inte tillgängliggjort sin handbok. Dessutom genomfördes intervjuer på plats med utvalda tjänstemän med kunskaper om doktrinutveckling och/eller doktrinimplementering i vart och ett av de tre länderna. Totalt genomfördes 26 intervjuer. För intervjuerna utvecklades två olika frågeformulär i syfte att ge en tydligare bild av de formella processernas användbarhet, styrkor och svagheter. För att undersöka och jämföra hur respektive lands doktrinutvecklare såg på doktriners syfte, styrkor och svagheter utvecklades även en enkät som besvarades individuellt av de intervjuade.

Resultatet av analysen indikerar att det inte finns stora skillnader mellan UK, Israel och USA när det gäller definition och syfte med joint doktrin. Alla betonar att doktrin skall handla om grundläggande principer som vägleder hur militära förband agerar. Doktrin beskriver hur man agerar med befintliga styrkor och befintlig/beslutad materiel. USAs utvecklingshandbok betonar i högre grad doktrinens effekthöjande syfte genom att doktrinen ska underlätta koordination mellan stridskrafter medan UK mer betonar doktrinens utbildande syfte. Handböckerna, och intervjuerna, är tydliga i budskapet att doktrin inte är lag utan snarare ett samordningsverktyg i träning och utbildning som gör att det går lättare att bedriva verksamheten effektivt gemensamt i operationer.

Den viktigaste källan för doktrinutveckling är ”lessons learned” och politiska inriktningar. Dessutom skall källor sökas brett militärt och civilt och både utom och inom den egna organisationen. USA handbok betonar tydligast en brett insamlad feed-back från den egna organisationen. I ingen av utvecklingshandböckerna ges militärteori eller forskning någon stark roll som källa för doktriner, utom för vissa grundläggande utgångspunkter. Däremot betonas starkt vikten av gemensamma erfarenheter eller beprövad erfarenhet och det mest centrala inslaget i båda ländernas processer är just hur man säkerställer att man kommer överens om vad som är beprövad erfarenhet. Israels doktrin bygger på landets speciella situation med ett utsatt läge och kontinuerlig krigserfarenhet.

Både UK och US har helt uppenbart utformat sina doktrinutvecklingsprocesser för att säkerställa auktoritativ doktrin genom delaktighet och ömsesidigt ansvarstagande. I båda länderna är processerna för joint doktrinutveckling omfattande och personalkrävande och innefattar förutom de direkt ansvariga i respektive lands doktrinutvecklingsavdelningar ett system av representanter från alla högre förband och enheter inom försvarsmakterna som berörs av joint doktrin. I båda länderna har doktrin normalt en livslängd på 5 år, därefter sker revision hellre än nyutveckling.

En skillnad mellan länderna är den tid som avsätts för nyutveckling och revision där USA i princip påbörjar all revision efter två års användning av doktrinen och avsätter upp till tre år för revision, medan man i UK väntar i tre år och avsätter upp till två år för revision. I Israel är organisationen för doktrinutveckling mindre, likaså är tiden för omsättning av doktrin inte regelbunden.

När det gäller implementering av doktrin styrs den inte av någon särskild handbok. Doktrinutvecklingsavdelningarna har inget formellt ansvar för implementering och färdig doktrin publiceras i tryckt form och görs tillgänglig via hemsidor. I USA på Joint Staff J-7 finns ett särskilt ambulerande träningsteam som observerar övningar och skarp verksamhet och som bl a följer upp hur doktriner tillämpas. I UK på DCDC finns en informell process där doktrinutvecklare deltar i undervisningen på försvarshögskolan. En skillnad mellan länderna tycks vara att man i UK lägger större vikt på att öka doktriners läsbarhet genom att undvika förkortningar och jargon och genom att ta fram kompletterande utbildningsmaterial för att underlätta utbildning på och förståelse av doktrin.

I Israel implementeras doktrin bland annat genom officersutbildning, där graden av gemensam utbildning mellan försvarsgrenarna har ökat på senare år. Vidare genomförs sedan några år årliga webbaserade tester för officerare på doktrin och tillämpningen av doktrin. Implementering av doktrin har fått större betydelse i IDF efter det andra kriget i Libanon 2006, då flera problem med doktrin, koncept och förmågan till gemensamma operationer kom på sin spets.

Den som studerar krig och krigföring eller försöker lära sig hur militära organisationer och förband bedriver sin verksamhet kommer snart i kontakt med begreppet doktrin. I texten, som är avsett att bli ett kapitel i en lärobok i krigsvetenskap, diskuteras doktrinens roll som verktyg och arbetsmetod inom den militära sfären. Diskussionerna bygger primärt på forskning om doktrin, men även på den beprövade erfarenhet som ackumulerats över tid i försvarsmakter världen över, främst i några av de västländer som haft regelbunden erfarenhet av deltagande i väpnade konflikter. Vidare redogörs övergripande för hur den formella doktrinutvecklingsprocessen ser ut i några av dessa länder, främst i syfte att belysa hur en väl utvecklad och genomtänkt process för doktrinutveckling och doktrinimplementering kan utformas.  Kapitlet består av två delar, där den första diskuterar begreppet doktrin, vad det är och varför en doktrin anses viktig att ha för en militär organisation. Den andra delen handlar om hur doktriner utvecklas och implementeras och vilka erfarenheter man kan dra från sådana utvecklings- och implementeringsprocesser. I detta kapitel, om inget annat sägs, används begreppet ”doktrin” som ett övergripande samlingsbegrepp för den typ av formaliserade styrdokument som i Sverige uppdelas i bl.a. doktriner, reglementen, anvisningar, taktiska procedurer, handböcker, bestämmelser och instruktioner, och som militära myndigheter ger ut i såväl sekretessbelagda som öppna och publicerade texter. Läroboken i sin helhet förväntas publiceras som en antologi på vetenskapligt förlag (Studentlitteratur, Lund) under 2017.

Boken behandlar militära arbetsmetoder och syftet är att introducera och förklara de metoder som används för att förbereda, utföra och värdera militära operationer.

Boken behandlar militära arbetsmetoder och syftet är att introducera och förklara de metoder som används för att förbereda, utföra och värdera militära operationer. Boken är även avsedd att fylla en lucka i befintlig militär metodlitteratur genom att ge en historisk förankring och forskningsanknytning till de militära arbetsmetoderna. Genom att beskriva den historiska utvecklingen av en arbetsmetod och koppla den till befintlig forskning ger boken en unik bakgrundsbeskrivning och problematiserande analys av de vanligaste militära arbetsmetoderna.

Boken innehåller några övergripande teman. Det första är kopplat till officerens roll som chef och stabsmedlem. Inom detta tema beskrivs de metoder som används i den militära ledningsprocessen, det vill säga planering, genomförandeledning, uppföljning och utvärdering. Det andra är kopplat till officerens roll som utbildare och inom detta tema beskrivs de militära utbildnings- och arbetsmetoder som används för analys av strid i rummet eller terrängen, till exempel krigsspel, fältövningar och terränganalys. Ett tredje tema i boken är kopplingen mellan arbetsmetod och aktuell forskning.

I det här kapitlet ligger fokus på militär genomförandeledning av operationer på förbandsnivå. Inledningsvis kommer vi att definiera och diskutera begreppet genomförandeledning och rekapitulera begreppets anknytning till övriga centrala begrepp i den militära ledningsprocessen som presenterades i föregående kapitel om planering. Därefter redovisas synen på militär genomförandeledning i moderna reglementen och doktriner, nationellt så väl som internationellt. I detta sammanhang belyser vi även hur order och ordergivning är en central del i genomförandeledning och hur principer, omfattning och utformande av militära order utvecklats historiskt. Sedan diskuteras hur operationsmiljön påverkar genomförandeledning av operationer och vi redovisar en vetenskaplig teori om dynamiskt beslutsfattande som utgångspunkt för att förstå genomförandeledning. Slutligen redovisas forskningsresultat från studier av genomförandeledning på förbandsnivå och ett antal rekommendationer ges baserade på dessa forskningsresultat. Tyngdpunkten i kapitlet ligger på att förklara hur operationsmiljön ställer krav på utformning av genomförandeledning. Kapitlet behandlar däremot inte hur chefer bör utöva sitt ledarskap utan är mer fokuserat på ledningsprocessen utformning. Chefers personliga ledarskap är naturligtvis av central betydelse för genomförande av verksamhet och berörs i ledarskapslitteraturen.