Kampen mellan underrättelsetjänster som genom spioner skapar access till hemlig information och kontraspionage som hindrar dessa penetrationer och exploaterar motståndarens penetrationsförsök, utövas i såväl fred som krig, i hemländer och målländer eller på neutrala "slagfält". I en berömd metafor har underrättelsekampen beskrivits som en "vildmark av speglar" – ett landskap i ständig rörelse där fakta och illusion tenderar att smälta samman. Då konsekvenserna av att kontraspionaget misslyckas med förhindra spioneri kan vara katastrofala för ett lands säkerhet och krigföringsförmåga, väcker underrättelsekampens bedrägliga verklighet frågor om hur denna verksamhet bör bedrivas för att behärska växelverkan med motståndaren samt effektivt neutralisera penetrationer och därmed segra i underrättelsekampen. Dessa ansträngningar kräver såväl förnuft som känsla.
Föreliggande undersökning ansätter underrättelsekampens och spionagets teoretiska idévärld som perspektiv på en empiri av svenska fall av penetrationer från främmande underrättelsetjänst – spionfallen Wennerström och Bergling – för att bidra till ett ökat teoretiskt djup inom forskningsfältet. Resultatet av undersökningen pekar på betydelsen av att betrakta spionagets tre element – kontraspionaget, främmande underrättelsetjänst samt spionen – som samspelande delar av en helhet, för att förnuftsenligt kunna uppfatta och behärska underrättelsekampens system av orsak och verkan. Undersökningen visar också på betydelsen av konsten att kunna förneka motståndaren handlingsfrihet, genom att med defensiva metoder skapa säkerhet och med offensiva metoder bestrida innehav av initiativet. Det är i dessa två normativa slutsatser som undersökningens huvud-sakliga bidrag till teoribildningen om kontraspionage ligger.