Redan i Sun Zis klassiska verk Krigskonst beskrivs hur avskräckning skapas genom förberedelser i fred som syftar till att för motståndaren framstå som oövervinnerlig. Huruvida Sverige nyttjar avskräckning som en övergripande strategi eller i olika form på olika nivåer gör det relevant att studera fenomenet och om det finns en skillnad i synen på avskräckande förmåga relativt strategisk nivå och strategiska maktmedel. Vilket utifrån hur avskräckning uttrycks och beskrivs samt de förmågor som anses generera denna effekt skapar ett svenskt perspektiv på avskräckning.

Syftet med uppsatsen har varit att undersöka och jämföra om dagens syn på begreppet avskräckning, avskräckande marina förmågor och metoder skiljer sig från första delen av kalla kriget. För att därigenom kunna påvisa om det skett en förändring i den direkt avskräckande strategin för det militära försvaret av Sverige och om en utveckling i så fall är att betrakta som en optimering eller suboptimering av svensk avskräckning.

Resultatet i uppsatsen konstaterar en skillnad i synen på avskräckning inom den överordnade strategin utifrån de förändrade säkerhetspolitiska förutsättningarna. Samtidigt som den militärstrategiska nivån ska generera en förnekande- och direkt avskräckande effekt mot ett överraskande anfall och försvara Sverige enskilt, för vilket det saknas en trovärdig militär förmåga till såväl förnekande- och direkt avskräckning som kollektiv- eller utsträckt avskräckning. Sammantaget visar studien att Sveriges nutida avskräckningsstrategi är ofullständig och som en konsekvens av detta blir det militära maktmedlets förmågor och metoder idag, illusoriskt lika de som uttrycktes under kalla kriget.