Logo: to the web site of the Swedish Defence University

Skogbranden i Västmanland 2014 är ur flera aspekter intressant och viktig att dra lärdomar från. Händelsen ledde till en omfattade insats – den största i Sverige i modern tid och innebar att svensk krisberedskap prövades på samtliga nivåer; Staten tog över ledningen av kommunal räddningstjänst, en samverkansstab organiserades, krisledningsnämnder aktiverades, evakuering av medborgare och djur genomfördes, ett stort antal kommunala, statliga och privata aktörer bistod de ansvariga aktörerna under händelsen och Sverige begärde stöd från EU. Ett stort antal frivilligorganisationer och spontanfrivilliga hjälpte till och 69 olika räddningstjänster deltog i arbetet.

Syftet med denna utvärdering är att, utifrån ett krisberedskapsperspektiv, dra lärdomar och ta tillvara erfarenheter från händelsen genom en systematisk undersökning. Målet är att Länsstyrelsen i Västmanland, Fagersta kommun, Norbergs kommun, Sala kommun och Surahammars kommun ska få ett underlag som bidrar till implementering av lärdomar och fortsatt utveckling av krisberedskapsförmågan. Underlaget ska också vara till nytta och komma till användning för utvecklingen av hela det svenska samhällets krisberedskap.

Slutsatserna i rapporten visar på flera brister i kopplingen mellan å ena sidan lagstiftning och systemprinciper, och å den andra centrala aktörers förmåga och beredskap att utföra sina uppdrag. Författarna konstaterar att båda sidor av denna ekvation måste utvecklas för att det svenska krisberedskapssystemet inte bara ska stå rustat för nästa svåra skogsbrand utan också för andra, och potentiellt mycket värre, händelser som framtiden kan erbjuda. Vi anser att det vore mer ändamålsenligt att sluta använda ansvarsprincipen och istället säga att svensk krisberedskap bygger på ordinarie förvaltningsstrukturer, på vissa aktörers särskilda ansvar för krisberedskap och på ett geografiskt områdesansvar. Det geografiska områdesansvaret på regional och lokal nivå bör ses över, de krav som idag åligger aktörerna är inte rimliga i förhållande till den kapacitet/förmåga som finns.

Inom svensk krisberedskap är samverkan en förutsättning för en lyckad krishantering – inte en del av krishanteringen. Begreppet samverkan måste dock sättas i ett sammanhang för att bli meningsfullt och leda till ett resultat. Vi menar att det generellt läggs för mycket kraft och tid på samverkansformer, och för lite på resultatet. Samverkan är inget eget område, det är en förutsättning för att nå resultat – en metod. En metod som måste utvecklas inom samhällsskydd och beredskap. Samverkan är inte viktig i sig, det är resultatet av samverkan som är viktigt.

MSB bör utveckla sitt expertstöd (framför allt juridiskt operativt stöd), till aktörer under en händelse. Nationella stödresurser bör utformas utifrån grundliga behovsinventeringar och bli föremål för informationsinsatser i syfte att de skall kunna göra nytta i svåra händelser.

Det finns anledning att fundera över om inte LEH kan förtydligas avseende vem eller vilken funktion i kommunerna (och landstingen) som har mandat att besluta om att man befinner sig i en extraordinär händelse.

Kriser ställer ganska skilda krav på en organisation beroende på art, allvar och tidsutdräkt. Många beredskapsrelaterade tjänster är undanskymda i organisationsmatrisen och integreras inte på ledningsnivå när något händer. Funktionerna för Tjänsteman i beredskap och liknande beredskaps- och larmfunktioner måste brygga över organisationens alla relevanta kompetensområden. TiB:en måste förstå och veta vem i organisationen som kan vad och hur de kan aktiveras, precis som hen ska känna till när externa aktörer ska informeras. Detta är ett organisatoriskt utvecklingsarbete man inte blir färdig med och som man bör vara beredd att investera i.

Utvärderingen visar att U-sam bör utvecklas för att kunna uppnå sitt syfte – att utgöra den främsta regionala samverkansfunktion i U-län. U-Sam bör ses över, dels avseende representationen av de ingående aktörerna, kombinerbarhet med särskilda staber/insatsorganisationer, och dels avseende förankring både på myndighetschefsnivå och på politisk nivå. Länsstyrelsens särskilda krishanteringsorganisation gjorde dock ett gediget efterarbete, och organisationen använde sig dessutom på ett bra sätt av erfarenheter och lärdomar från efterarbetet i tidigare händelser. Vi anser att organisationens arbete med fördel kan användas av andra aktörer inom svensk krisberedskap – som en utgångspunkt i efterarbetet av framtida händelser som drabbar många drabbade aktörer och medborgare. En betydande del av den särskilda krishanteringsorganisationen arbete hade dock inte kunnat genomföras, om inte extra medel hade tillskjutits.

Vi anser också, mot bakgrund av Försvarsmaktens betydande roll vid civila samhällskriser, och mot bakgrund av att regeringen nu anser att det finns behov av att analysera och förtydliga Försvarsmaktens roll iii inom samhällets krisberedskap, att det finns all anledning att i större utsträckning uppmärksamma det stöd Försvarsmakten gett och ger vid samhällskriser.

Slutligen föreslås en fokusförflyttning inom området Samhällskydd och beredskap – Scenarier och typhändelser är relevanta för att komma underfund med sårbarheter och brister, men det bör inte vara primärt fokus för övningar och utbildningar. Istället bör tyngdpunkten tydligare läggas på de funktioner/förmågor som behövs för att en kris ska kunna hanteras och avslutas.

Vi anser att de faktorer som hade störst betydelse för hanteringen av skogsbranden i Västmanland i augusti 2014 var lika delar engagemang, mod, erfarenhet och personliga kontakter. I svåra händelser tenderar de som sätts att hantera dem att fokusera på att lösa uppgiften och skala bort formella krav och upplevt irrelevanta kommunikations- och samverkansvägar. Det finns mycket utvecklingsarbete kvar för att hela det regelverk som omger krishanteringsinsatser naturligt ska stödja och komplettera en sådan mentalitet och stärka den samlade insatsen, snarare än att sätta upplevda käppar i hjulet för dessa vanligen mycket pressade individer.