Huvudfokus för denna avhandling är området byråkratisk förändringsbenägenhet i förhållande till omvärldsutveckling på det säkerhetsrelaterade området. Den forskningsfråga som står i centrum är: Hur kan man tidsmässigt förkorta processen från upptäckten av nya hotförutsättningar till att nödvändiga skyddsåtgärder implementerats, och var finns flaskhalsarna? Syftet är att från olika infallsvinklar studera samspelet och kopplingarna mellan de statliga institutioner som har att uppmärksamma och varna för olika former av antagonistiska hot, och de strukturer som har att planera för samhällsberedskapen genom att snabbt och smidigt omsätta dessa signaler till styrande inriktningar med motsvarande resursallokeringar till utsatta sektorer. Kravet på ökad snabbhet i denna process har ökat radikalt i och med informationssamhällets utveckling och där gårdagens rutiner inte är anpassade till dagens nya hot och sårbarheter. Därför är studier av de mekanismer som kan påverka snabbheten i högsta grad policyrelevant. En viktig hypotes som prövas i avhandlingsupplägget är att ökad pluralism – både på hot- och planeringssidan – medför ökad förändringsbenägenhet beträffande att implementera föranledda åtgärder och förändra förvaltningsstrukturer. Det kan handla om såväl olika militära försvarssystem som civila kritiska informationsinfrastrukturer kopplat till el- och telesystem. Ett särskilt förhållande här är att dessa processer till övervägande del äger rum i slutna system med kunskapsmonopol där externa inflytelser (”peer review”, marknadsmekanismer etc.) är närmast obefintliga. Hur påverkas dessa och utvecklas dessa strukturer för ”Hot” respektive ”Planering” av omvärldsutvecklingen? Finns det en ”Missing Link” här i kedjan ”hotupptäckt-policyformuleringsprocess-byråkratisk implementering”? Vad hindrar denna process från att proaktivt och linjärt antecipera nya förutsättningar?