I augusti 2008 utspelades ett litet, men betydelsefullt krig mellan Ryssland och Georgien. Ryssland vann kriget övertygande, men ändå beordrades en nästan total omstrukturering av de ryska väpnade styrkorna. Den nya idén var att initiativ och beslutsfattning skulle tryckas ned på brigad- och bataljonchefer och mycket pekar på ett införande av manöverkrigföring på den taktiska nivån, likt länderna i väst. I den här uppsatsen undersöks vilka förutsättningar som fanns för ett eventuellt införande av manöverkrigföring på den taktiska nivån. Med utgångspunkt i just manöverteorin genomförs en fallstudie av Rysslands senaste reguljära krig, Georgienkriget. Uppsatsens resultat visar att de ryska väpnade styrkorna har stora hinder att överkomma om manöverkrigföring framgångsrikt ska kunna införas på den taktiska nivån. Brister i framförallt officerarnas utbildning måste åtgärdas, men även utrustningsmässigt finns stora brister som försvårar ett eventuellt införande.