Kalla krigets slut innebar ett paradigmskifte i den internationella politiken. Förhoppningarna var stora om en demokratisk och fredlig utveckling i Ryssland med ett nära samarbete med väst. Men trots ett visst samarbete med USA och NATO, har utvecklingen inte motsvarat dessa förväntningar. Rysslands krig med Georgien 2008 samt agerande i Ukraina under inledningen av 2014 utgör de största uttrycken för skiljelinjen mellan väst och Ryssland. Förhoppningarna om en fredlig utveckling med liberalistiska förtecken har därmed på senare år förbytts i en beskrivning mer präglad av realismen; ett Ryssland som med militära maktmedel agerar i en anarkisk världsordning i strävan efter mer makt.
Neorealismen är en teoribildning inom internationella relationer som utgår från en anarkisk världsordning, i vilken stater måste agera för ökad makt som ett medel för sin säkerhetspolitik. Syftet med uppsatsen är att analysera på vilket sätt och till vilken grad neorealismen kan förklara den säkerhetspolitiska utvecklingen i Ryssland efter kalla kriget. Genom att formulera hypoteser för hur en stat förväntas agera enligt neorealismen undersöks hur detta stämmer med Rysslands säkerhetspolitiska utveckling. En vidare analys diskuterar sedan om detta kan beskrivas i termer av maktbalans (defensiv neorealism) eller maktmaximering (offensiv neorealism). Resultatet av undersökningen visar att neorealismen inte fullt ut, men till del kan förklara Rysslands säkerhetspolitiska utveckling efter kalla kriget. Analysresultatet har påvisat stöd för att Ryssland, i enlighet med neorealismen, söker mer makt i det internationella systemet genom att exempelvis öka sina försvarsanslag och därigenom sin militära förmåga. Det samarbete med USA och NATO som successivt byggts upp efter kalla kriget är dock exempel som talar mot neorealismens syn på att en maktsökande stat undviker samarbete med potentiella antagonister. Resultatet av undersökningen har vidare påvisat ett betydligt större stöd för den defensiva jämfört med den offensiva neorealismen.