Sverige har sedan 1982 en gällande förordning som reglerar Försvarsmaktens uppgifter för att motverka och agera mot kränkningar av det svenska territoriet (IKFN – förordningen). Det är nu över 30 år sedan förordningen vann laga kraft och stora förändringar har skett inom försvarspolitiken och som gett effekter inom Försvarsmakten med besparingar och förmågeförluster. De resurser som Försvarsmakten befogade över under 1980 – talet finns inte längre. Det har därför varit författarens syfte med studien att undersöka hur väl IKFN – förordningen står sig idag, år 2014. För att göra detta tog författaren sitt avstamp i de grundläggande sjömaktsteorierna, framtagna av forskare som Julian Corbett och Alfred Mahan. Författaren har fokuserat på deras teorier kring begreppet herravälde till sjöss (HTS) och framförallt vad som enligt ovan nämnda författare krävs för att upprätthålla och bestrida ett herravälde till sjöss. Att inneha kontroll av de marina kommunikationerna är en viktig grundsten i detta begrepp. Författaren applicerade sedan dessa teorier rörande HTS på IKFN – förordningen och gjorde sedan en komparativ analys utifrån de förmågor IKFN krävde och vad dagens regleringsbrev gav. Det fanns svårigheter i att få en fyllighet i de uppgifter som regleringsbrev gav och omsättningen av dessa till förmågor men författaren lyckades att identifiera de förmågor som gavs.
Resultatet blev att de svenska sjöstridskrafterna uppfyllde de krav som IKFN förordningen stipulerade men inte i den omfattning som behövs. De enheterna som finns inom Försvarsmakten är mycket kapabla och har absolut möjlighet att lösa de uppgifter som förordningen ger, men är till numerären för liten för att täcka den yta som innefattas för Sveriges oberoende och suveränitet. De svenska sjöstridskrafterna har idag svårt att inneha samma beredskap på hela det svenska territoriet,