Försvarsmaktens övergripande inriktning är att svenska militära förband ska sträva efter att tillämpa manöverkrigföring. Enligt svensk doktrin ska förbanden inom ramen för offensiva och defensiva operationer använda sig av fyra stridssätt: anfall, försvar, fördröjningsstrid och avvärjningsstrid. Svenska förband skall alltså sträva efter att tillämpa manöverkrigföring när de bedriver fördröjningsstrid. Fördröjningsstrid återfinns dock inte som ett separat stridssätt i litteraturen om manöverkrigföring. Det väcker frågan huruvida försvarsmakten tillämpar manöverkrigföring på ett unikt sätt eller om fördröjningsstrid redan existerar inom manöverkrigföringen under ett annat namn. Syftet med uppsatsen är att undersöka om manöverkrigföring ersatt behovet av stridssättet fördröjningsstrid.
Undersökningen genomförs med hjälp av en begreppsanalys av fördröjningsstrid som utgår från de svenska normativa regelverken. Med hjälp av kvalitativ textanalys tas fem indikatorer på fördröjningsstrid fram. Indikatorerna används sedan för att söka efter förekomsten av fördröjningsstrid i litteraturen om manöverkrigföring.
Resultatet av undersökningen visar att fördröjningsstriden så som den beskrivs i de normativa regelverken återfinns i litteraturen om manöverkrigföring men inom ramen för anfall och försvar.