Att organisera och bedriva säkerhetstjänst har en uråldrig historia. Var än det funnits spioner har säkerhetstjänster bedrivit kontraspionage. Att säkerhetstjänsten till sin natur är defensiv medför en risk att uteslutande defensiva medel väljs och att verksamheten blir administrativ, passiv och reaktiv i relation till motståndaren som tillåts inneha initiativet. Syftet med föreliggande undersökning är att söka djupare förståelse för vilka av strategins tankar som kan erbjuda ett idémässigt mervärde till bedrivande av kontraspionage.
Generellt kan konstateras att kontraspionagets utmaning att vara effektiv mot en tänkande motståndare inom ett mångfacetterat verksamhetsfält underlättas betydligt genom tillämpandet av två militärteoretiska teman – effekttänkande och manövertänkande. Resultatet av undersökningen pekar på att ett utpräglat tänkande i effekter, vilka samordnas genom en överordnad strategi, är betydelsefullt för att undvika den administrativa fällan. Verksamheten ska inriktas mot att både nedsätta verkan av motståndarens verksamhet och tillgodose den egna sidans skydd. För att undvika att kontraspionaget blir passivt och reaktivt krävs att initiativet tas genom manövrering. Initiativet kan endast tas genom offensiva aktioner, vilka är beroende av att defensiva aktioner har skapat nödvändiga förutsättningar.