I den krigsvetenskapliga forskningen utgör offensiv och defensiv etablerade begrepp. Defensiven beskrivs regelmässigt som den starkare formen av krigföring, men endast som ett alternativ intill dess att offensiv är möjlig. För att nå ett avgörande måste en offensiv genomföras. Denna syn återspeglas i flertalet av dagens doktriner. Problemet utgörs av att denna teoretiska grund kan synas orealistisk för många stater med begränsade militära resurser. Det övergripande syftet med uppsatsen är att utifrån teorin om de sex grundläggande förmågorna analysera orsakerna till de finska defensiva framgångarna under fortsättningskrigets strider på Karelska Näset 1944 och därigenom öka förståelsen för defensiva operationer. Sammanfattningsvis kan det konstateras att de stridande parternas förmågor varierade under operationens genomförande till tid och rum. Analysen visar dock att den finska förmågan att nå verkan ökade när de förde en taktikanpassad elastisk försvarsstrid i gynnsam terräng. Den visar vidare att sovjetisk överlägsenhet reducerades när terrängen försvårade de mekaniserade förbandens rörlighet. Finska initiativ i form av motanfall och ett mer dynamiskt försvar påverkade den sovjetiska centraliserade ledningen och dess möjligheter att samordna överlägsna stridskrafters verkan i negativ bemärkelse. Ur ett teoretiskt perspektiv ger analysen underlag att ifrågasätta delar av de krigsvetenskapliga teorier som hävdar att endast med en offensiv kan ett avgörande nås. Snarare stärker den de teorier som framhåller att en resurssvag stat kan uppnå egna mål i form av nationell överlevnad genom att föra en aggressiv defensiv strid och därmed tillfoga motståndaren förluster, som i längden inte gör fortsatt offensiv rationell. Det medger inte en ”total seger”, men utgör troligen ett mer realistiskt teoretiskt förhållningssätt för en liten nation. Vilken teoretisk ståndpunkt som är applicerbar torde sålunda bero på de mål som den defensiva parten vill uppnå.