Sverige har alltid uttalat ett starkt stöd till Förenta Nationerna, FN. I den allmänna debatten har det på senare tid dock handlat om att Sveriges och i-ländernas allt mindre deltagande i FN-ledda missioner gör att FN:s insatser tappar i trovärdighet och legitimitet. För att se om det finns fog för kritik om minskat deltagande i FN-ledda insatser i Sveriges internationella freds- och säkerhetsfrämjande arbete, så undersöks i denna uppsats om Polisens utlandsstyrkas deltagande i internationella insatser har förändrats över tiden 2001-2011. I uppsatsen undersöks även hur Sveriges uttalade policy om stöd för FN samspelar med vad som sedan implementeras i praktiken genom regeringens uppdrag till den svenska polisen. De som förvaltar och genomför regeringens beslut på området är Polisens Utlandssektion och dess utlandsstyrka. Undersökningen har kommit fram till att en förskjutning har skett från FN-ledda missioner till förmån för EU-missioner och den Gemensamma Säkerhets- och Försvarspolitiken. Flera förklaringar ges till detta, bl.a. har en uttalad policy och ambition växt fram till stöd för en intern och extern krishanteringsförmåga inom EU. Vidare har FN sökt stöd hos regionala organisationer för att avlastas det allt högre trycket på FN som global krishanterare. En annan framväxande svensk policy är att missionsland väljs utifrån prioriteringen av Sveriges och EU:s bistånd. Där är valet av FN, EU eller OSSE mindre viktigt för svenskt vidkommande. Flera av dessa faktorer påverkar sannolikt Sveriges val av arena i det internationella freds- och säkerhetsfrämjande arbetet. Rent operativt har det dock lett till en förskjutning till förmån för EU-missioner på bekostnad av FN-ledda insatser.