Terrorattentaten i Oslo och på Utøya den 22 juli 2011 är inte bara en av de mest omskakande händelserna i samtida norsk och nordisk historia. Det är också en akut situation som ställde samhällets krishanteringsförmåga på prov över ett brett och delvis oförutsett spektrum. Många lärdomar framstod som mer eller mindre uppenbara, andra som diffusare och svårare att omsätta i förändringsåtgärder. Ett sådant område var den avsaknad av varning som tvingade samhällets krishanteringssystem att agera utan någon förberedelsetid.
Var 22 juli en i raden av stora underrättelse- och varningsmisslyckanden? Eller var i själva verket Anders Behring Breivik en exponent för en i grunden förändrad säkerhetspolitisk karta där hoten inte längre låter sig kategoriseras, kartläggas och bedömas utan uppstår ur oöverblickbara processen på samhälls- och individnivå? I denna rapport från Centrum för asymmetriska hot- och terrorismstudier (CATS) vid Försvarshögskolan undersöker Wilhelm Agrell varningsdimensionen i händelseförloppet före och under terrorattentatet och diskuterar de övergripande och allmänt tillämpbara slutsatser som kan dras från de sätt på vilket frågor kring hotbilder och varning hanterades. Arbetet med rapporten är en del av det projekt kring underrättelsestudier som finansieras av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB).