Under början av 90‐talet förändrades den säkerhetspolitiska bilden, Sovjetunionen föll samman och det Kalla kriget tog slut. Detta påverkade även Sverige och Finland. Trots de kulturella, historiska och geografiska likheterna har länderna, dock valt olika vägar. I denna uppsats har de båda ländernas säkerhetspolitiska tolkningar analyserats under perioden 1990-2010 för att identifiera varför.
Genom kvalitativ textanalys och med hjälp av ett analysschema så har de säkerhetspolitiska tolkningarna i respektive land analyserats och jämförts. 90-talet har behandlats som ett bakgrundsavsnitt och på 2000-talet har två försvars- och säkerhetspolitiska propositioner från vardera land analyserats. Analysschemat är hämtat ur teorin som härstammar från forskning av Wilhelm Agrell och Katarina Brodin där tre huvudsakliga beståndsdelar identifierats i en doktrin, världsbild, hotbilder och handlingsalternativ.
Analysen visar att det finns en samstämmighet i de finska och svenska tolkningarna om omvärlden och hotbilder. Ryssland oroar samtidigt som hotbilden blivit mer mångfacetterad. Vad gäller handlingsalternativ så syns de största skillnaderna då Finland även om man är pro‐europeisk har ett starkt nationellt fokus och där Sverige istället ser den kollektiva säkerheten som viktigast. Finland har kvar invasionsförsvaret medan Sverige har inför ett insatsförsvar.
Analysen har visat att Finland uppvisar en röd tråd mellan världsbild, hotbilder och handlingsalternativ vilket Sverige inte gör. Den största skillnaden mellan de båda länderna anses vara Finlands historia och oro till Ryssland som blir väldigt tydlig i propositionerna och vilket kan vara anledningen till att de har kvar invasionsförsvaret.