Logo: to the web site of the Swedish Defence University

Alltsedan riksdagens solidaritetsförklaring har den svenska försvarsmakten behov av att kunna ge och ta emot militärt stöd. Att deltaga på den multinationella arenan ställer stora krav på en interoperabilitet med tjänsteutbyte mellan nationer. Underrättelsetjänsten, som genom historien omslutits och karakteriserats av hemlighållande, skall nu arbeta tillsammans med andra. Men ett öppet samarbete med krav på interoperabilitet, i en organisation som historiskt genomsyrats av en sträng sekretess, är inte en helt oproblematiskt övergång.

Studien tar avstamp i Agrells underrättelsecykel och utgörs av en komparativ fallstudie mellan försvarsmaktens underrättelsereglemente från 2010 och motsvarande från 1988. Syftet är att identifiera de förändringar som utvecklingsarbete och modernisering av underrättelsetjänsten har genererat, med fokus på underrättelsetjänstens utvecklade förmåga till interoperabilitet.

Undersökningen visar att båda reglementena är skrivna med en generell karaktär, där parter oftast framställs som egna eller icke egna. Reglementena är formulerade på ett sätt som inte utesluter multinationellt samarbete. Men studien visat tydligt att det senare reglementet har mer internationellt standardiserade processer och är mer transparent i förhållningssättet gentemot andra enheter, förband och myndigheter. Kortfattat kan skillnaden ses som att det tidigare reglementet bygger kring principen ”Need to know”, medan det senare reglementet grundas på ”Responsibility to provide”

Ever since the Swedish parliament made their solidarity statement the Swedish armed forces is obligated to give and receive military support. Being part of a multinational military community sets great demands on interoperability and capability to exchange services with other nations. Intelligence services has throughout history been surrounded by, and characterized with, its classified and secretive nature, but is now required to collaborate with other nations. However, the transition from being strictly reserved towards a more transparent organization, able to share information and cooperate with others, is not simple.  

The report is based on Wilhelm Agrell’s intelligence-cycle and consists of an comparative case study between the Swedish Armed Forces intelligence regulations from 2010 and the correspondent regulations from 1988. The purpose is to identify changes, caused by the evolvement and modernization of the intelligence service, focusing on the interoperability and utility in international operations.

The thesis shows that both regulations are written in a general nature, where parties often are portrayed as own, or not own. The regulations are expressed in a fashion that does not exclude multinational cooperation. However, the thesis clearly shows that the later regulation consists of more international standardized processes and is more transparent in its approach towards other units and authorities. In short-terms, the difference is that the early regulations is based on the principle “Need to know”, while the later regulation is based on the “Responsibility to provide”.