Under 1980-talet var Sverige utsatt för ett antal undervattenskränkningar vilket föranledde en upprustning av den svenska marinen i syfte att svara upp mot det tilltagande undervattenshotet. Bland annat beslutates det 1986 om beställning av konstruktion av en ny ubåtsklass, senare benämnd Gotlandsklassen. Samtidigt som kränkningarna uppmärksammades alltmer höjdes det även röster om att marinen själva låg bakom vissa misstänkta händelser och även nyttjade den tilltagande debatten för att få höjda anslag.
Syftet med denna uppsats är att undersöka detta ur två olika perspektiv där det ena innebär att beslutet att beställa en ny ubåtsklass var ett av staten rationellt beslut givet hotbilden, och det andra perspektivet skulle innebära att det var interna maktkamper mellan de olika försvarsgrenarna och även försvarsindustrin som var den drivande kraften bakom beslutet. För att nå detta syfte används Graham Allisons teorier och förklaringsmodeller ur hans bok Essence of decision.
Studiens resultat visar att det är det rationella perspektivet som har bäst förklaringskraft och att beslutet att beställa Gotlandsklassen hade goda sakliga grunder och stämde väl överens med såväl den valda politiska linjen som med Försvarsmaktens uppgift att hävda rikets territoriella integritet och suveränitet. Det interna maktkampsperspektivet kan inte heller uteslutas som en bidragande faktor då exempelvis den mediala bilden som i viss mån påverkades av marinen spelade en roll i att påverka den allmänna opinionen. Dock har inte lika starka belägg funnits för att detta perspektiv skulle ha en avgörande inverkan på beslutet på samma sätt som det rationella perspektivet.