Dagens samtida konflikter skiljer sig ganska markant ifrån den typ av krigsföring som vi är vana att se den, exempelvis under andra världskriget där reguljära förband stred mot varandra med de allierade på ena sidan fronten och axelmakterna på den andra. I dagens konflikter är nyttjandet av irreguljära förband vanligt förekommande vilket har lett till att reguljära förband måste strida på helt andra villkor och omständigheter än förut.
Under Vietnamkriget startades Operation Fenix i syfte att bemöta denna nya typ av krigsföring och de metoder som användes av den amerikanska underrättelsetjänsten var något som inte hade prövats tidigare. Tyvärr gav dessa metoder inte det underrättelsevärde som det var tänkt till en början men frågan står fortfarande kvar hur dessa metoder påverkade VCIs (Viet Cong Infrastructure) krigföringsförmåga.
Syftet med denna uppsats är att i en fallstudie granska om de metoder som Operation Fenix använde under Vietnamkriget var effektiva gentemot irreguljära styrkor samt om det finns något stöd gentemot dessa metoder i militärteorin.
I uppsatsen används en teoriprövande fallstudie där David Galulas teorier implementeras i ett analysverktyg skapat utav de tre pelarna i krigföringsförmågor där varje faktor analyseras och slutligen sammanfogas till resultat till den givna frågeställningen.
Denna uppsats visar på att de effekter Operation Fenix hade på de irreguljära moståndarna har ett visst samband med de teorier David Galula skapat gällande Counterinsurgency Warfare.