I modern tid har flertalet konflikter utspelat sig i ökenterräng och den nya svenska försvarspolitiken utesluter inte ett svenskt deltagande i en framtida ökenkonflikt. Samtidigt så inför den svenska försvarsmakten det moderna artillerisystemet Archer. Det här arbetet undersöker hur Archer kan hantera de taktiska krav och den terränginverkan som öken skapar. Syftet med arbetet är att undersöka huruvida Archersystemet är lämpligt för insats i öken mot en konventionell motståndare.
En jämförande metod har använts i arbetet där Archers förmåga har ställts mot bandhaubitsen M109A2 i tre fallstudier från Kuwaitkriget. Baileys teori om artilleri i öknen har använts för att fastställa terränginverkan. Linds respektive Falkenhayns teorier om eldunderstöd har använts för att definiera de taktiska situationernas krav.
Resultatet visar att Archer har en bättre förmåga än M109A2 att leva upp till ökenkrigets taktiska krav. Dock visade sig Archer vara mer känslig för terränginverkan. Författaren drar därför slutsatsen att Archer är en relativt duglig ökenpjäs, men att moderna, bandgående pjäser utgör ett bättre alternativ.