Logo: to the web site of the Swedish Defence University

Denna uppsats utgår från ett potentiellt problem att försvaret bytt inriktning från ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar men ändå i stort behållit bredden av förbandstyper, den s.k. förmågebredden. Men hur är då en nästan oförändrad förmågebredd ett faktum trots paradigmskiftet från invasionsförsvar till insatsförsvar? Invasionsförsvaret begripliggjorde olika behov som kunde återspeglas i den dåvarande förmågebredden. Ett historiskt arv kan därmed utgöra en förklaring till hur förmågebredden bevarats in i insatsförsvaret. Därtill behöver troligen även faktorer kring försvaret som organisation och dess personal, vilka utarbetar underlag för de politiska besluten om försvarets utformning, vägas in i ett historiskt perspektiv för att det skall erbjuda någon precision. Inom en organisation förekommer olika kulturer och de människor som ingår i en organisation kan således påverkas av dess normer och identitet. Historiska faktorer i kombination med bl.a. normer och identitet utgör en grund för forskning kring s.k. strategiska kulturer. Dessa teorier förefaller därmed som relevanta att applicera på problemet kring förmågebreddens bevarande.

Denna uppsats undersöker hur teorin om strategisk kultur kan hjälpa till att förklara att insatsförsvarets förmågebredd är så lik det kalla krigets. Uppsatsen utgår ifrån tidigare forskning om svensk strategisk kultur och med den som historisk referens analyseras diskursen om förmågebreddens bevarande genom dess avtryck i fackpressen mellan 2007 och 2009. Uppsatsen ägnar särskild uppmärksamhet åt den centrala aspekten av hur avvägningen mellan kvantitet och kvalitet uttrycks.

Resultatet visar på att Försvarsmakten å ena sidan satsar sin identitet i att personalen skall vara stolta över den högteknologiska materielen. Samtidigt visar diskursen att personalen också anser materielen som en central fråga av kvantitativa skäl och mot bakgrund av såväl nationell som internationell verksamhet. Termerna av kvantitet och kvalitet är dock inte förenliga inom insatsförsvaret då medlen inte räcker till för att idag prioritera båda. Den internationella arenans krav på interoperabilitet medför således att de kvalitativa aspekterna idag tilldelats en närmast hegemonisk ställning. Bekräftandet av den högteknologiska kulturen utgör således en förklaring till hur förmågebredden kunnat bevaras. Hade försvaret istället valt en kvantitativ men tekniskt enklare inriktning så hade inte ett upprätthållande av förmågebredden medgivits. De allra flesta av dagens förband kan med anledning av de krav som följer av hot- och insatsmiljö samt uppgiftsspetrum anno 2012 endast existera inom ramen för den högteknologiska diskursen. En ytterligare förklaring till hur strategisk kultur påverkar förmågebreddens upprätthållande ligger inom ramen för hur försvarets centrala materielsystem förknippas med en kulturell identifikation och militära självbilder. Analysen visar på den tydliga självbilden av stolthet som förknippas med bl.a. försvarets ubåtar, stridsflygplan och korvetter samt vårt agerande på den internationella arenan. Sammantaget har vi alltså inte bevarat vår förmågebredd av skäl att den utgör den optimala operativa och ekonomiska förbandssammansättningen för att lösa de uppgifter försvaret har här och nu. Istället har vi också värnat förmågebredden som ett resultat av att den förvisso i kvalitativa termer löser våra behov här och nu men samtidigt utgör en grund för framtida möjlighet till kvantitativ återtagning. Kostnaden för våra förband blir därmed dyrare än de nationer som gjort andra val. Flexibiliteten kommer med ett högt pris.