Syftet med denna uppsats är att jämföra/analysera förmågorna till Suppression of Enemy Air Defences (SEAD) hosJAS 39 och en svensk UCAV år 2015. Årtalet 2015 är valt för att flera bedömare anser att det är först vid dennatidpunkt som en Unmanned Combat Air Vehicle (UCAV) har en utvecklingsnivå som tillåter att de sätts in i SEADuppdrag.I uppsatsen redovisas vilka krav som ställs på en plattforms sensorer och bekämpningsförmåga för attgenomföra ett SEAD-uppdrag mot två utvalda typer av mål. Därefter sker en jämförelse mellan de båda farkosternasförmåga att detektera respektive bekämpa de båda målen. Resultatet visar att JAS 39 som bemannad plattform har enfördel i de fall då operationer är hårt styrda av Rules of Engagement (ROE), särskilt gäller detta vid fredsbevarandeoperationer. Uppsatsen visar även att flygplanradarns förmåga att upptäcka och identifiera markmål är beroende avinförandet av en SAR-mod. Vidare konstateras att en UCAV genom att vara obemannad och signaturanpassad kan tastörre risker vid vapenleverans än JAS 39 Gripen, samt att en liten och signaturanpassad UCAV har stora svårigheteratt bära konventionella signalsökande robotar. En av slutsatserna visar på svårigheterna att med kameror i en UCAVåstadkomma en visuell omvärldsuppfattning liknande den för en pilot. För båda plattformarna gäller att SEADkapacitetenmot en radarstation till stor del är beroende av möjligheten att skjuta signalsökande robotar. Både för JAS39 och en UCAV är ett emitterlokaliseringssystem en viktig komponent för att kunna lokalisera en radarstation. För attklara detta från en plattform krävs Doppler Difference Of Arrival (DDOA).