I denna uppsats studeras fransk hållning till europeiskt respektive transatlantiskt säkerhetssamarbeteefter kalla kriget. Analysen görs utifrån ett institutionalistiskt perspektiv där en eventuell växelverkanmellan fransk statsstrategi och EU respektive NATO eftersöks. I den valda metoden delas franskstatsstrategi upp i perioder och jämförs med viktigare fördrag (motsv.) inom NATO respektive EUssäkerhetssamarbete. I studien söks också karaktäristiken på fransk säkerhetspolitiks förhållande tilleuropeiskt säkerhetssamarbete.I studien konstateras att Frankrike varit drivande i utvecklingen av EUs säkerhetssamarbete och attden ömsesidiga påverkan mellan EU och fransk strategi verkar ha tilltagit under det senaste decenniet.Vidare konstateras att framgångsrika initiativ verkar vara beroende av en god relation till Tyskland ellerStorbritannien.Frankrike verkar också ha närmat sig NATO-samarbetet fram till 1997 då närmandena verka haavstannat. Genom det ökade deltagandet verkar dock Frankrike ha högre inflytande över NATO-beslutenän tidigare. Ytterligare närmanden synes vara starkt sammanknippade med franska krav på eneuropeisering av NATOs kommandostruktur.Författaren bedömer att fransk strategi syftar till att stärka EU-samarbetet och genom detta etableraen starkare europeisk pelare inom NATO samt att göra NATO till en organisation som suddar ut dengamla blockuppdelningen i Europa.
The aim of this essay is to analyse the French relation to European andTransatlantic co-operation. A theory of institutionalism is used to support analysiswhich focuses on if and how French security policy and EU or NATO treatieseffect each other during the years of 1989-2001.In order to achieve the objective, questions are posed about if and how theFrench relation to European and Transatlantic security co-operation have changedafter the cold war. Questions are also posed about the characteristics of Frenchpolicy towards security co-operation within EU and NATO.The analyse shows that France have played a major role in the EU securityco-operation development and that the French policy and the EU decisions effecton each other is escalating. It also shows that progress within EU security cooperationseems to bee connected to French relations towards Germany and GreatBritain.France also seems to have taken serious steps towards NATO co-operationup to 1997, after which the progress seems to stop. Through the higher degree ofparticipation France has achieved greater influence over NATO decisions thanbefore. Further steps towards NATO co-operation is probably strongly connectedto French demands on a stronger European position within NATO commandstructure.The writer estimates that French strategy aims on strengthening EU securityco-operation and thereby establishing a stronger European pillar within NATO.Further on it may also aim on developing NATO into a pan-Europeanorganisation which prevents a new block division in Europe.