Logo: to the web site of the Swedish Defence University

Sedan 1948 har FN påbörjat 55 fredsbevarande operationer, av vilka 15 fortfarande pågår. Ungefär likalänge har diskussioner förts om möjligheten att hålla styrkor med hög beredskap för FN-operationer.Diskussionen har behandlat stående styrkor såväl som insatsförberedda förband i egenskap avstyrkeregister. I dagsläget existerar styrkeregister vars syfte är att reducera förseningar vid stationering.Syftet med denna uppsats är att undersöka om storleken på dessa styrkeregister betingarstationeringsförseningar. Utifrån detta syfte är uppsatsens huvudhypotes ”Ju större mängdinsatsförberedda fredsbevarande styrkor, desto mindre försening för fredsbevarande operationer”.Hypotesen, tillsammans med konkurrerande förklaringar, provas med hjälp av linjär regressionsanalys.Datasetet inkluderar FNs samtliga fredsbevarande operationer (54) under perioden 1948-2000.Uppsatsens bidrag till den vetenskapliga litteraturen är att den testar en empirisk hypotes med statistiskametoder och genererar härvid ett nytt dataset. Den statistiska analysen finner inget samband mellanmängden insatsförberedda förband och stationeringsförseningar. Resultatet skall emellertid inte tolkassom att FNs ansträngningar varit fruktlösa. Vid enstaka tillfällen kan stationering ha skett skyndsamt tackvare de insatsförberedda styrkorna varvid positiva effekter uppnåtts, framförallt ur humanitär synvinkel.Studien avslutas med ett antal uppslag för framtida forskning.

Since 1948, the UN has initiated 55 peacekeeping operations out of which 15are still in progress. During virtually the same period there have beendiscussions on the feasibility of maintaining units with a high degree ofreadiness for UN operations. The discussion has covered standing forces aswell as rapid-reaction units in the form of force registers. There are currentlyforce registers in existence with the purpose of reducing reaction periodsthereby reducing deployment delays. What effect, then, have these forceregisters? The purpose of this paper is to investigate whether the size of theseregisters justifies the reaction periods and thereby reduces delays. With thispurpose in mind, the main hypothesis of this paper is: “the larger the numberof rapid- reaction peacekeeping units, the smaller the delay for peacekeepingoperations.” This hypothesis, together with competing explanations, is testedwith linear regression analysis. The dataset includes the UN’s all peacekeepingoperations during 1948-2000. This study contributes to previous research bystatistically testing an empirical proposition, and for that purpose generates anew dataset.The study finds that the occurrence of force registers and rapid-reaction unitshas not affected deployment delays on UN’s peacekeeping operations 1948-2000. Consequently, there is no support for the common assertion that rapidreactionunits have a general importance for UN’s ability to deploypeacekeeping operations on authorized time. A possible explanation to theresult is that the UN doesn’t have direct access to the rapid-reaction units.Additional possible explanations are also recorded in this study. The study alsofinds that neither the size of authorized units nor the occurrence of alreadydeployed missions, or units, in the area has any impact on deployment delays.Despite the fact that the statistical analysis finds no relationship between thesize of the rapid reaction units and deployment delays, the result should not beinterpreted as indicating that the UN’s efforts towards a rapid-reaction forcehave been fruitless. In individual cases, deployment may have been able to takeplace more rapidly, enabling the achievement of positive effects, especiallyfrom a humanitarian point of view.The study concludes by suggesting a series of possible avenues for futureresearch.