Sedan början av 2000-talet har arbetet med att ta fram den svenska luftburna bataljonen pågått. En av grundtankarna var att man behövde förband som kunde möta en motståndare inom hela vårt territorium, nu när antalet förband var så lågt.
Syftet med denna uppsats är att ta reda på huruvida den luftburna bataljonen kan anses vara en kritisk resurs för det svenska försvaret. Arbetet syftar även till att undersöka den omformning av bataljonen som nu sker mot insatsorganisation 2014. I arbetet analyseras nuvarande taktiska anvisningar för luftburen bataljon för att däri finna särdrag som jag sedan söker stöd för i försvarsmaktens Doktrin för gemensamma operationer. Särdragen klassificeras utifrån våra grundläggande förmågor.
Resultatet pekar på att det finns stöd i doktrinen för att vi behöver förband som med sina särdrag kan bidra till de effekter som den luftburna bataljonen kan ge inom framförallt verkan och skydd.
Förbandet kan dock inte anses vara en kritisk resurs utifrån detta resultat, även om det är viktigt för att kunna genomföra vissa sorters operationer på ett smidigt sätt. Utvecklingen av bataljonen inför insatsorganisation 2014 verkar gå mot att vi kommer att ha en hel bataljon med fortsatt förmåga att lufttransporteras, något som går väl i hand med mina resultat.