Gerillakrigföring som metod i konflikter som inte är mellanstatliga är aktuella att studera ur ett svensktperspektiv. Ett ökat internationellt militärt åtagande föranleder valet av ämne, samtidigt som okonventionellatillvägagångssätt omgärdas av fascination. Uppsatsen undersöker vilka faktorer som ligger bakomframgångar med gerillakrigföring, i syfte att öka medvetenheten om de företeelser som behöver uppmärksammasi en konflikt med gerillakrigsinslag.I arbetet utnyttjas en induktiv metod kombinerad med fallstudier. Inledningsvis skapas en definitionsgrundför gerillakrigföring. Därefter prövas teorin om krigföringens principer som framgångselement på krigen iAlgeriet (1954-62) samt Malaysia (1948-57). De viktigaste resultaten är att framgångsfaktorer på taktisknivå skiljer sig marginellt mellan gerillakrigföring och konventionell krigföring. Vidare har interaktionenmellan civilbefolkningen, motivet för kamp och aktörerna som brukar gerillametoder framkommit somytterst väsentlig för utgången av de studerade konflikterna.Problemställningen för undersökningen är: Beror det på krigföringens principer att gerillataktik kan varaframgångsrik? Den avslutande diskussionen konstaterar att vid ett möte med okonventionella metodermåste hela existensen för en konflikt beaktas.