Uppsatsens fokus ligger på att utreda om manövertänkande är implementerat i den svenska markstridsfunktionpå bataljonsnivån och vid lägre nivåer, samt manövertänkandets tillämpbarhet dåsvenska förband samarbetar med förband från andra nationer.Undersökningen har skett genom enkät och intervjuer med officerare som har hög grad av erfarenhetav att leda förband efter år 2000. Som stöd för undersökningen har teoretisk definition ochanalysverktyg utarbetats ur William S. Linds Maneuver Warfare Handbook.Undersökningen visar att svenska officerare har god teoretisk kunskap om manövertänkande samtförmåga att tillämpa manövertänkandets olika delar. Dock pekar resultatet på att svenska officeraregenerellt har begränsad erfarenhet av att tillämpa manövertänkande i varierande och komplexasituationer. Dessutom medges de inte att tjänstgöra tillräckligt länge på specifika befattningar föratt möjliggöra att nödvändig erfarenhet byggs upp. Ytterligare en följd av att svenska officerareroterar snabbt på befattningar är att tillit mellan ledningsnivåer inte byggs upp, vilket är centraltför att manövertänkande skall kunna tillämpas fullt ut vid svårare situationer med hög hotnivå.Markstridsfunktionens sätt att öva förbanden präglas av begränsat handlingsutrymme för truppförandechefer. Vidare medges inte förbanden att nå tillräcklig hög utbildningsståndpunkt, för attuppnå förmåga att hantera svårare situationer under varierande förutsättningar.Svenska förband i internationella insatser tillämpar manövertänkande i den mån de har förmågaoch utrymme för det, men tendensen är att utrymmet för manövertänkande minskas avsevärt vidsamarbete över nationsgränser. Faktorer som begränsar är bl.a. kulturella skillnader, skillnader imilitära traditioner och språkliga begränsningar. Dock erhåller förband som uppvisar duglighetökat förtroende från högre nivån, vilket ofta resulterar i utökat handlingsutrymme.