Logo: to the web site of the Swedish Defence University

På 1970-talet genomfördes stora förändringar i den svenska flygutbildningen. Från att ha haft en miljö där stress och rädsla användes som en motivator och katalysator för den rutinmässiga utgallringen, övergick man till en miljö med fokus på eleven och en minimal stressnivå för att få en optimal inlärning. Genom de omvälvande attitydförändringarna nåddes därigenom drastiska resultat och andelen avskilda gick ner från en topp på 79 % i slutet på 60-talet till 8 % i början på 80-talet. Den andelen fortsatte att sjunka till ungefär 4 % där den ligger idag.

Syftet med denna uppsats är att få mer kunskap om vilken stress eleverna på Grundläggande Flygförarutbildningen (GFU) på Flygskolan utsätts för och hur väl lärarnas bild av denna stress stämmer överens med elevernas. För att ta reda på det genomförde jag intervjuer med två lärare och fyra elever på GFU-division med frågor kopplade till stress, stressreaktioner och coping (stresshanteringsmetodik) i flygutbildningens kontext.

Resultatet visar att trots betydande individuella skillnader upplever de flesta elever stress åtminstone under delar av flygutbildningen, vissa mer, andra mindre. Vad som ligger till grund för denna stress är i huvudsak de prestationskrav eleverna sätter på sig själva, att de vill göra bra ifrån sig på passen, de vill "

kunna allt direkt". Emellertid erbjuder skolan goda verktyg för coping, både genom organisatoriska lösningar och genom möjligheter och råd för individuella åtgärder.

Efter att ha jämfört lärarnas bild av elevernas stress med deras egen anser jag att de båda stämmer väl överens. Det finns en medvetenhet om och en känsla för den anspänning som eleverna upplever i flygutbildningen och vad som ska göras för att hålla den på en så bra nivå som möjligt.