Uppsatsen presenterar och analyserar hur Barentsregionen har utvecklats efterSovjetunionens fall, från början av 1990-talet till början på 2000-talet, och då explicit ur ettnorskt säkerhetspolitiskt perspektiv.Den har som utgångspunkt, för att analysera förhållandena i regionen, valt att studera hurdet formaliserade Barentssamarbetet med sin unika konstruktion har utvecklats och hur dethar påverkat relationerna mellan Norge och Ryssland. I undersökningen utnyttjas i förstahand det teoretiska perspektivet liberalism, för att fördjupa förståelsen för hurBarentssamarbetet kan ses som en framgångsfaktor för den ökade stabiliteten i regionen.Analysen visar att den traditionella geopolitiska kontexten om regionens marginalisering pågrund av den drastiska minskningen av tidigare så påtagliga yttre hot, inte kan stå somensam förklaring till regionens utveckling. En annan påverkande faktor är sannolikt denframgångsrika formaliseringen av Barentssamarbetet i Barents Euro-Arctic Region(BEAR), från början på 1990-talet och deras utveckling fram till idag, som har ökatinteraktionen mellan regionens befolkningar på alla nivåer och som med ett brettdeltagande har ökat förståelsen för de globala problemen och behovet av att överbryggavälfärdsgapet mellan väst och öst.