Logo: to the web site of the Swedish Defence University

I 30 år har kvinnor funnits på militära befattningar i Försvarsmakten. Fram till för fyra år sedan hade nästan inga åtgärder vidtagits för att anpassa den personliga utrustningen till kvinnors behov. Enligt en undersökning från 2005 bidrar detta inte enbart till direkta fysiska begränsningar, utan även till sänkt självförtroende och känslor av kränkning och underordning. Sedan 2006 har Försvarsmakten och FMV arbetat med att ta fram en rad olika persedlar i mindre storlekar, och daglig dräkt har även tagits fram i dammodell. De små storlekarna har visat sig lösa delar av de problem som kvinnor har upplevt. I Försvarsmaktens jämställdhetsplan står det dock bland annat att genus- och jämställdhetsperspektiv ska anläggas vid nyanskaffning av materiel. Det har visat sig finnas ett personligt intresse hos de ansvariga på Högkvarteret och FMV, men det organisatoriska engagemanget i frågan kring utrustning för kvinnor verkar nästan obefintligt. Jag ser dessutom brister i kommunikationen mellan användarna och de som är ansvariga för framtagningen av ny utrustning. Den enda kanalen mellan förbanden och Högkvarteret är s.k. brukarrepresentanter, som ensamma svarar för att föra hundratals människors åsikter uppåt. Enligt teorier kring gruppsammansättningar och minoriteter finns det också anledning att tro att kvinnor, som den minoritet de utgör, riskerar att kvävas av rösterna från majoriteten när denna metod används. Som en lösning på problemet förordar jag ett ökat organisatoriskt engagemang i frågan, genom tydligare stöttning från den högsta ledningen, samt en enkätundersökning, som på bred front samlar in användarnas åsikter om den materiel som tillhandahålls.

Until four years ago no measures had been taken to adapt the personal equipment to women’s needs.This doesn’t only cause direct physical limitations, but also brings out feelings of lowered self-esteem, insult and subordination. Since 2006 the Swedish Armed Forces and FMV (Swedish Defence Materiel Administration) have worked with developing smaller sizes in a number of items of equipment, which also have turned out to solve some of the problems that women have been experiencing. The Swedish Armed Forces’ gender equality plan says that gender and equality perspectives are to be adopted when developing new equipment. Although there has turned out to be a personal interest among the people responsible, the organizational commitment to the issue seems almost non-existant. A lack of communication between the users and the people responsible for the adaptation of equipment for women has also been noted. The only channel between the units and the Headquarters is so called “user representatives”, who are single-handedly responsible for the forwarding of opinions of hundreds of people. There are reasons to believe that women, as a minority, risk being smothered by the voices of the majority when this method is used. As a solution to this problem it is recommended that the organizational commitment is increased, through a more overt support from the higher command, and that a survey is conducted collecting the opinions of a wide group of people about the personal equipment that is supplied by the Armed Forces.