Den svenska försvarsmakten har genomgått en förändring mot ett insatsförsvar från ett invasionsförsvar. I dagsläget genomför Försvarsmakten insatser internationellt, tillsammans med flera olika nationer, något som ställer krav på interoperabilitet. Försvarsmakten har genomfört insatser i Afghanistan sedan 2002 och har där varit med om utvecklingen av IED-hotet och på så sätt blivit tvungen att genomföra en anpassning. Hur långt har denna anpassning kommit, främst i form av utbildning och direktiv utgivna av Försvarsmakten? Ett tydligt mål är uppsatt men finns underlaget för att nå detta mål? I uppsatsen kommer jag att jämföra de styrningar som finns i målet, NATO 2294 och AJP 3.15, med de direktiv som Försvarsmakten har gett ut och de krav som ställs på utbildning.
The Swedish Armed Forces have transformed from being mainly a national defence force to becoming a mission-based force, capable of being deployed within and outside the Swedish border. Currently, the Swedish Armed Forces are operating internationally, with several other nationalities. It has therefore become important for the Armed Forces to be capable of operating with other nations. Since the beginning of 2002, the Swedish Armed Forces has been operating in Afghanistan and experienced the changes in the level of IED-threat and has been forced to adapt to it. How far has this adaptation come, with focus on training and instructions? There is a goal stated, but do the necessary qualities exist? In this paper I will compare the goal, NATO STANAG 2294 and AJP 3.15, with the instructionsand the demands on training that the Swedish Armed Forces has developed.