Denna studie undersöker hur Kinas politiska ledare under fyra decennier har uttryckt olika typer av inneboende saknader, vilka utgör en kinesisk identitet. Studien tar avstamp i olika konstruktivistiska forskares förståelser av identitet men avgränsas genom utgångspunkten i diskursiva förståelser av territoriets roll för identiteten. Studien argumenterar för att den kinesiska identiteten bäst synliggörs genom Jacques Lacans identitetsteori, då denna tydliggör subjektets strävan efter att vara något särskilt, exempelvis helt eller fullkomligt, som konstituerar identiteten. Kinas identitet genom Lacans identitetsraster förstås som fragmentarisk och föränderlig, men denna vaghet leder också till formandet av fantasier som säkrar den kinesiska förståelsen av jaget och försöker kompensera saknad hos det splittrade Kina.