Avskräckningsteori har varit viktigt för krigsavhållande strategier under lång tid och är fortfarande i allra högsta grad relevant. Det som har väckt mitt intresse för att göra denna studie är varför avskräckning har misslyckats trots att försvararen hade vidtagit övertygande avskräckningsåtgärder. Det förefaller vara så att motståndarens bedömning av hur väl de kan kontrollera riskerna som är förenade med ett anfall påverkar effekten av vidtagna avskräckningsåtgärder på ett sätt som den klassiska avskräckningsteorin inte har beaktat. Syftet med den här studien är därför att förklara hur motståndarens riskvilja kan påverka den klassiska avskräckningsteorins tillämplighet. Forskningsfrågan är hur motståndarens bedömning om riskernas kontrollerbarhet kan påverka försvararens avskräckningssituation? För att uppnå syftet och svara på forskningsfrågan utvecklas ett teoretiskt ramverk som beaktar denna faktor. Ramverket prövas med en fallstudie om konflikten mellan Kina och Vietnam 1974 – 1980. Resultatet visar att motståndarens bedömning om riskernas kontrollerbarhet kan leda till ett lättare eller ett svårare avskräckningsfall för försvararen beroende på hur stark vilja motståndaren har att ta beräknade och allvarliga risker. Detta frambringar olika krav på försvararens åtgärder, vilket den klassiska avskräckningsteorin inte hanterar på ett övertygande sätt. Avskräckningsteorins prediktiva värde upphör vid det svårare avskräckningsfallet. Det underliggande antaganden om rationella val har inte beaktat aktörer som har vilja att ta beräknade och allvarliga risker. Dessa antaganden behöver sålunda breddas bortom vinstmaximerande drivkrafter och det som tidigare ansågs vara irrationellt, vilket innebär att studiens teoretiska ramverk har potential för vidare prövning och utveckling. Studien har också visat att avskräckning som säkerhetsstrategi behöver fungera över tid och mot olika grader av hot, vilket innebär att försvararen måste verka för långsiktighet med underförstådda hot som bygger på övertygande militärteknisk förmåga, samarbeten, och planer för hur omedelbar avskräckning ska utföras om säkerhetshoten blir riktigt allvarliga.