Logo: to the web site of the Swedish Defence University

Uppsatsens utgångspunkt är en tolkning av innebörden i den svenska solidaritetsförklaringen som deklarerades år 2009. Solidaritetsförklaringens presenterade hot om konsekvenser i händelse av att angrepp mot vissa länder sker – att Sverige inte kommer förhålla sig passivt och att Sverige avser att kunna ge militärt stöd – förstås vara en form av utökad avskräckning.

I avskräckningsteori saknas inneboende trovärdighet vid utökad avskräckning. En aktörs presenterade hot om konsekvenser sträcker sig i fall av utökad avskräckning bortom aktörens vitala intressen och egna territorium. Trovärdighet i att presenterade hot om konsekvenser kommer att utföras i händelse av att angrepp mot andra sker behöver skapas av aktören för att kunna avskräcka. Uppsatsens problemformulering utmynnar mot bakgrund av detta i hur en aktör, i frånvaro av att kunna förplikta sig att handla i händelse av ett angrepp, istället skapar trovärdighet.

Uppsatsens syfte är att analysera hur trovärdigheten i solidaritetsförklaringen ur ett teoretiskt perspektiv på avskräckning förändrats genom försvarsbesluten år 2009 och 2020. Avsikten är att empiriskt studera hur en statsaktör i dagens säkerhetskontext, utan möjlighet att förplikta sig, förändrar trovärdigheten efter att ha presenterat ett hot i form av utökad avskräckning. Empiriskt grundad kunskap om detta fenomen ses kunna öka den teoretiska förklaringskraften bakom avskräckning samt kunna utveckla förståelsen för kollektiv avskräckning i dagens säkerhetskontext.

Resultatet är att trovärdigheten i solidaritetsförklaringen i formen av utökad avskräckning har förändrats. Trovärdighet har skapats och ses öka ur ett teoretiskt perspektiv på avskräckning. Uppsatsens forskningsbidrag är en hypotes; trovärdighet vid utökad avskräckning utan förpliktelser är avhängt politisk vilja med grad av aktivitet och ingångna försvarssamarbetens omfattning som variabler. Det som påverkar en potentiell angripares kostnadskalkyl är försvarssamarbetenas karaktär. Närvaro av förmåga att kunna agera gemensamt påverkar en potentiell angripares kalkyl mer än frånvaron av förpliktelser.