Tempo inom ramen för ledning beskrivs enligt Arméreglemente Taktik som förmågan att nyttja tiden till sin fördel genom snabba beslutsprocesser syftande till att vara snabbare än sin motståndare. Militärteoretiker tar detta ännu längre och hävdar att den som snabbast tar sig igenom beslutsfattningsprocessen kommer att stå som segrare. Förmåga till snabbhet och krav där om är dock inget som återspeglas inom förvaltningslogiken och har även lyst med sin frånvaro under perioden av internationell verksamhet.
Denna studie syftar till att ur ett kvalitativt perspektiv undersöka dagens syn på och förutsättningar för tempo. Denna fallstudie studerar detta inom ramen för svenska brigadstaber och dess ledningslag. Genom djupintervjuer inhämtas empiriskt underlag vilket sedan utgåendes från ett teoretiskt ramverk analyseras.
Resultatet visar att de organisatoriska förutsättningarna för temposkapande finns, bygger på god förståelse och började utvecklas tidigt. Även tillämpning av stabsmetodik visar på förståelse för vikten av tempo. Utvecklingspotential finns däremot avseende effektivitet i beslutsfattning och visar sig bero främst på alltför begränsad träningsmöjlighet i rätt miljö. Även inom delar av ordermetodiken förekommer tillkortakommanden, vilka i huvudsak är kända, men ännu ej utvecklats mot att helt främja tempo.