Logo: to the web site of the Swedish Defence University

Framträdande luftmaktsteorier förefaller i regel vara skrivna av stormaktsföreträdare. Ett implicit antagande att dessa teorier förutsätter betydande militär kapacitet och sofistikerad teknologi gör att de uppfattas som ”stormaktsteorier” som likt en klubba slår hårt mot motståndaren, med begränsad relevans för mindre stater som saknar stormakternas omfattande resurser. Luftmakt finns dock också i länder som kan betraktas som småstater. Även småstater kan – teoretiskt – antingen enskilt eller i en småstatsallians genom välriktade nålstick också skapa strategisk effekt med befintliga resurser.  

Denna studie utmanar antagandet att luftmaktsteorier kan betraktas som antingen stormakts- eller småstatsteorier. Genom att pröva Robert Papes luftmaktsteori och Shaun Clarkes SPOT-paradigm i såväl stormakts- som småstatsperspektivet på ett gemensamt fall, Georgienkriget 2008 mellan Ryssland och Georgien, skapas ny kunskap om förklaringskraften hos respektive teori.

Studien visar att Papes luftmaktsteori kan förklara stormakters användning av luftmakt, men belägg saknas för att den också kan förklara småstaters luftmaktsanvändning. Vidare saknas belägg för att Clarkes SPOT-paradigm kan förklara vare sig småstaters eller stormakters användande av luftmakt i det aktuella fallet. Däremot visar analysen att SPOT-paradigmet förutsätter ett visst mått av kvantitet och kvalitet, även hos småstater, för att omsättas i en skarp operation. Då ett mått på detta inte ges, bör SPOT-paradigmet främst betraktas som ett förhållningssätt till hur strategisk effekt kan skapas med tillgängliga resurser.