Sverige är ett av de länder i världen som regelbundet bidrar med väpnade styrkor till internationella insatser, detta trots att Sverige är en småstat med begränsade militära resurser. Historiskt har de svenska bidragen genomgående varit med markstridskrafter, men i oktober 2006 fattar riksdagen beslut om att bidra till UNIFIL med sjöstridskrafter, bestående av en korvett samt en reducerad underhålls- och ledningsresurs. Ett oprövat kort. Varför valde Sverige att sända sjöstridskrafter till Libanon 2006–2007? Syftet med denna studie är att förklara drivkrafterna bakom beslutet, därför att det är intressant att förklara varför en småstat som Sverige väljer att använda det militära maktmedlet för att nå politiska målsättningar. Med slutledningar från Allison och Zelikows (1999) tre teoretiska modeller genomförs analysen som visar att det finns drivkrafter, både militärt och politiskt, som kan härledas både till svenska säkerhetsintressen och till uppfattningar om nationell identitet.