Narkotikapolitiken i Sverige är en anomali i internationell bemärkelse. Få jämförbara länder har lika sträng lagstiftning. Sverige får ofta internationell kritik för sin ovilja att anpassa sig till internationella organisationers riktlinjer för så kallade skadereducerande åtgärder. Följden är att drogdödligheten i Sverige är nästan fem gånger så hög som det europeiska genomsnittet – näst sämst i hela Europa. Hur kommer det sig att Sverige, ett land som i många sammanhang gjort sig känd för sin pragmatism och problemlösande inställning, fört en så pass repressiv och dogmatisk narkotikapolitik? Hypotesen som vägleder arbetet är att narkotika har säkerhetiserats i Sverige; dvs. att droger och missbrukare har ramats in som ett hot mot det svenska samhället av personer i ledande befattningar. Den långtgående lagstiftningen och kontrollpolitiken kan förstås mot bakgrund av de dramatiska hotbilder som kommit att associeras med narkotika i Sverige. Undersökningen avgränsar sig till att analysera riksdagstryck från perioden mellan 1954 och 1995, då de större narkotikapolitiska besluten fattades. Med hjälp av en diskursanalys av svenska politikers uttalanden belyser uppsatsen hur narkotika under flera decenniers tid ramades in som ett av de största hoten mot det svenska samhället, i synnerhet mot välfärdsstaten och svenska ideal. Slutsatsen är att den alarmerande retoriken fått brett fäste och att narkotika uppfattats som ett av de allvarligaste samhällsproblemen, vilket i sin tur möjliggjort den breda och djupa kontrollregimen, på bekostnad av alternativa förhållningssätt så som skadereducerande åtgärder.