Historiskt som i nutid har det forskats och skrivits mycket om sjömakt där utgångspunkten är den stora och överlägsna sjömakten som har till mål att skapa ett sjöherravälde för att uppnå sina syften. Ett fåtal har haft utgångspunkten hur en underlägsen kuststat gör detta för att försvara sin kust mot den överlägsna sjömakten. En som gjort detta är Jacob Børresen med sin teori om kuststatens sjömakt vilken refererats av ett flertal moderna sjöteoretiska tänkare. Däremot har inte teorin om kuststatens sjömakt prövats empiriskt varför denna undersökning har som syfte att göra detta.
Den empiriska prövningen söker svaret på hur teorin kan förklara framgång i en kuststats försvar av kusten vilket görs genom en jämförande fallstudie mellan den tyska invasionen av Narvik 1940 samt Kuwaitkriget 1991. Utifrån detta konstaterar undersökningen att framgången i kustförsvar förklaras genom att en kuststat genomför kustförsvar i tre olika faser; kontroll, försvar och utnötning. Undersökningen har därmed huvudsakligen stärkt teorin och påvisat att den är tillämpbar utanför den skandinaviska samtida miljön och kulturen och att den kan förklara avsaknad av framgång i en historisk skandinavisk kontext. Dock bör delar av fasen utnötning prövas mer innan den kan sägas helt stärka eller falsifiera teorin.